Årets skivor 2011

1. Fucked Up - David comes to life
2. P J Harvey - Let England shake
3. Cult of Youth - Cult of Youth
4. EMA - Past life martyred saints
5. Lykke Li - Wounded rhymes
6. 40 Watt Sun - The Inside room
7. The Horrors - Skying
8. Björk - Biophilia
9. Cold Cave - Cherish the light years
10. Chelsea Wolfe - Apokalypsis

11. Skinny Puppy - HanDover
12. Caroline - Verdugo hills
13. Kurt Vile - Smoke ring for my halo
14. tUne-yArDs - Whokill
15. Braids - Native speaker
16. Baby Dee - Regifted Light
17. IAMX - Volatile times
18. S.C.U.M - Again into eyes
19. Zola Jesus - Contaous
20. Anna Järvinen - Anna själv tredje

21. Blood Ceremony - Living with the Ancients
22. The Walkabouts - Travels in the Dustland
23. Esben & the Witch - Violet cries
24. ohGr - unDeveloped
25. Little Dragon - Ritual union
26. Anna Ternheim -  The Night visitor
27. Asobi Seksu - Flourescence
28. Girls - Father, son, holy ghost
29. Necro Facility - Wintermute
30. The War on Drugs - Slave ambient

31. Ane Brun - It all starts with one
32. Deerhoof - Deerhoof vs Evil
33. Covenant - Modern ruin
34. WU LYF - Go tell fire to the mountain
35. TV on the Radio - Nine types of light
36. James Blake - James Blake
37. Anna Calvi - Anna Calvi
38. Clan of Xymox - The Darkest hour
39. Vivian Girls - Share the joy
40. Wire - Red barked tree

2011 - Årets skivor så här långt...

final muzak uppdateras allt mer sällan nuförtiden. Det beror på att större delen av mina musik-skriverier numera hamnar på rockfoto.nu

Alltså: Surfa över till rockfoto.nu - Sveriges bästa musiksite (som dessutom uppdateras dagligen)!

...efter att ni tagit del av mina 20 bästa skivtips från första halvan av 2011 vill säga:

40 Watt Sun - The Inside room

Doom metal för Red House Painters-fans. Den musikaliska motsvarigheten till att slita ut sitt hjärta med sina bara händer. När hjärtkrossade Patrick Walker sjunger så vackert han bara kan över massiva gitarrväggar är det bara att plocka fram stora näsdukspaketet!

P J Harvey - Let England shake
Polly Jean gav, något chockerande, ut sin bästa skiva sedan "To bring you my love" i år. Att de osentimentala skildringarna av krigets fasor på "Let England shake" har hyllats unisont är inte konstigt: Det är inte bara väldigt bra, det är en skiva som behövs!

Lykke Li - Wounded rhymes
Nog för att "Youth novels" var en lovande debut men det här hade jag faktiskt inte väntat mig! "Wounded rhymes" är på alla sätt bättre: Mer genomarbetare arrangemang, mer smittsamma melodier och en äldre, mognare Lykke Li Timotei Zachrisson med mer säkerhet i rösten.

Cold Cave - Cherish the light years
Stora känslor, unge Werther-komplex, isande synthar, pulserande beats, Cure-gitarrer. Robert Smith, Dave Gahan, ni kan gå i pension med gott samvete!

Cult of Youth - Cult of Youth
Tidiga Death in June är kanske den mest uppenbara förlagan för de här ynglingana från Brooklyn. En mörk blandning av post-punk och neo-folk med mer melodikänsla och intensitet än vi är vana vid.

Braids - Native speaker

Precis som fjorårets Beach House, fick Braids debut sommaren att komma tidigt. Att lyssna på "Native speaker" är som att ligga utsträckt på en gräsmatta en varm sommardag, titta upp mot himlen och slås av hur vackra molnen faktiskt är.

IAMX - Volatile times
IAMX fjärde skiva ger tydliga associationer till Depeche Mode och Nine Inch Nails men låter på samma gång modern, melodiös och väldigt egen. Chris Corner & co har potential att nå en bred publik långt utanför de svartklädda kretsarna.

Caroline - Verdugo hills
Fylld med speldosor, klockspel och försiktigt bakgrundsknaster skulle Caroline Lufkins (tidigare i Mice Parade) andra soloskiva kunna passera för en lågbudget-version av Björks "Vespertine". Ett finfint substitut i väntan på "Biophilia".

Baby Dee - Regifted Light
Det är på årets till största delen instrumentala "Regifted light" som snart 60-årige, transsexuella harpspelaren och pianisten Baby Dee på allvar träder fram som stor kompositör. Vackert, episkt och fullständigt tidlöst

Esben & the Witch - Violet cries
Nykomlingarna från Brighton gör depprock för 10-talet någonstans mitt emellan Foals och Siouxsie & the Banshees. Snyggt, suggestivt och långt mer over-the-top än vi är vana vid när det gäller unga debutanter.

Blood Ceremony - Living with the Ancients
Autentisk doom metal som den lät på Sabbaths 70-tal. Med nedstämda gitarrer, tvärflöjt och svart magi skulle kanadensiska Blood Ceremony kunna passera för det där samarbetet mellan Black Sabbath och Jethro Tull som aldrig blev av. Stort plus för sångerskan Alia O'Brien!

Anna Järvinen - Anna själv tredje
Äntligen har Anna släppt alla hämningar för hur storslagen och sentimental musik får vara. Trivsam indie-pop är utbytt mot stora arrangemang med svepande stråkar. Och plötsligt blev fru Järvinen en av landets mest intressanta artister.

Asobi Seksu - Flourescence
Shoegaze-popiga Asobi fortsätter att hämta all inspiration från ett svunnet 80-tal och ett tidigt indie-90-tal någonstans mitt emellan My bloody Valentine, Cocteau Twins och The Sundays. Och med "Perfectly crystal" har de fått till årets mest oemotståndliga popdänga!

Anna Calvi - Anna Calvi
Begåvad brittisk debutant som ofrånkomligen för tankarna till P J Harvey. Det är snyggt, dramatiskt och som hämtat ur en David Lynch-film: Lyssna på "Blackout"!

Deerhoof - Deerhoof vs Evil
Om du en gång har förälskat dig i Deerhoofs helt egna hybrid av bångstyrigt oljud och söta poplåtar anno "Sonic Youth möter Shonen Knife" i en bussolycka är det bara att gratulera: Här har du mer av samma vara!

R.E.M. - Collapse into now
Låt gå för att de står i skuggan av sina fornstora dagar men det som faktiskt är glädjande med dagens R.E.M. är att de - efter en lång period av rikemanslekar i studion - har återupptäckt vad de är bäst på. "Collapse into now" rymmer replokalsrock, jangle-pop och en duett med Patti Smith!

Cut Copy - Zonoscope
Om Bee Gees hade återfötts som klubb-besökande hipsters hade det kanske kunnat låta så här: En hybrid av elektroniska dansrytmer, stämdång och catchy refränger som för tankarna till Yeasayers utomordentliga "Odd blood".

James Blake - James Blake
Blott 22-årige James Blake gör kaos med allt vad genrer heter: soul, dubstep, electronica, singer/songwriter, autotune. Så introvert och minimalistiskt att det får generationskamraterna The xx att framstå som gamla arenarockare.

Circle - Infektio
Finska farbröderna i Circle har gjort sin helt egna kombination av kraut, metal och galenskap i snart två decennier nu. "Infektio" är en mestadels instrumental resa över ett kargt, finskt kraut-landskap. Monotont, märkligt och hotfullt men fascinerande!

Covenant - Modern ruin
Helsingborgs synthpop-stolthet har äntligen gett upp planerna på att bli Sveriges Depeche Mode och gör nu något helt. "Modern ruin" är retro-futurism för 10-talet: Jag säger bara "Beat the noise"!

Några andra som också gjort bra ifrån sig: Vivian Girls, Glasvegas, Wire, Current 93, Clan of Xymox, Faust, Ulver, Der Blutharsch and the Infinite Church of the Leading Hand m.fl.

Caroline - Verdugo hills

Jag tycker egentligen det är rätt tråkigt att unga sångerskor med "lite egen sångstil" ska jämföras med Björk hela tiden. Men här är Björk-jämförelsen befogad. Inte när det gäller japansk-ättade Caroline Lufkins väna röst som ligger betydligt närmre Stina Nordenstam. Men med speldosor, klockspel och försiktigt knaster i bakgrunden skulle musiken på Carolines andra soloskiva "Verdugo hills" kunna passera för något av en lågbudget-version av isländskans undersköna "Vespertine".

Den forne Mice Parade-medlemmen (och lillasystern till J-pop-stjärnan Olivia Lufkin) gör dream-/glitch-pop som är otroligt avkopplande skön att lyssna på. Det är musik som, precis som Braids debut tidigare i år, har en ofrånkomlig sommarkänsla. Men om Braids är ett äventyr - en utflykt eller en tur till stranden - så är "Verdugo hills" en siesta i hängmattan. Att lyssna på Caroline är som att kisa upp mot himlen en stilla sommardag och slås av hur vackra molnen faktiskt är. Men allt är inte rosa och fluffigt: Lyssna exempelvis på de isande syntharna och marschtrummorna i "Snow". Här finns precis tillräckligt mycket mörker och komplexitet för att upprätthålla intresset hela vägen igenom. Carolines "Verdugo hills" är ett riktigt fint substitut i väntan på Björks kommande "Biophilia".

till N

En av den här bloggens få regelbundna läsare har lämnat oss. Vi stiftade bekantskap för ett antal år sedan via ett numera nerlagt musikforum. Jag vill minnas att året var 2004 och det var i en Prince-diskussion som vi "fann varandra". Något fick mig att sitta fastklistrad vid skärmen till långt inpå småtimmarna: Det var som att den entusiasm den här mannen verkade känna inför precis all musik han gillade, smittade av sig.

Vi träffades aldrig i "verkligheten" men vi höll kontakten regelbundet via internet. Senast jag hörde från honom var för drygt två veckor sedan dagen innan min födelsedag och i helgen nåddes jag av beskedet om hans död. Jag uppfattade alltid N som en av de mest osjälviska, snälla och musikälskande människor jag varit i kontakt med. Vila i frid käre musikvän, du är saknad!

Cult of Youth - Cult of Youth

Att den avsomnade goth-genren har sett nytt ljus (eller kanske snarare mörker) på senare år är knappast något nytt för den som har lyssnat på Cold Cave eller Esben & the Witch. Albumdebuterande Cult of Youth har varit förband åt en annan ung artist med smak för det teatrala och mörkerdramatiska: Zola Jesus.

Det handlar dock inte om goth, snarare är Cult of Youth en korsbefruktning mellan två (nåja) närbesläktade genrer: post-punk och neo-folk. Tidiga Death in June är kanske den mest uppenbara referensen men det är inte hela sanningen. Det här är musik framförd på till största delen akustiska instrument - akustisk gitarr, fiol och diverse slagverk - men med energi och aggressivitet som vore de ett brittiskt punk-band 1977. Att Crass är ett av låtskrivaren Sean Ragons favoritband säger faktiskt en del och låtar som "Monsters" och "Lace up your boots" skulle kanske kunna gå under epitetet "mörk, akustisk punk".

När Sean Ragons mörka, rassliga sång övergår i skrikande framstår Shane MacGowan som en honungsinlindad Michael Bolton i jämförelse. Men råheten är en del av charmen precis som de enkla men snygga DIY-arrangemangen. Om du gillar Death in June, Rome och Current 93 men tycker att de grånande herrarna Douglas och Tibet kan vara väl pretto emellanåt och vill ha mer punk så är det bara att gratulera: Du har fått ett nytt favoritband!

40 Watt Sun - The Inside room

Nämn doom metal och två referenser dyker upp i mitt huvud: Först My Dying Brides überpretentiösa hjärta-smärta- och fiol-metal. Sedan de svårgenomträngliga drone-verken från Sunn O))), Khanate och liknande band i genrens experimentiella av-arter.

40 Watt Sun är något helt annat: Jag har faktiskt svårt att hitta något att jämföra med - men då ska det erkännas att jag ännu inte har bekantat mig med Warning, Patrick Walkers förra band där 40 Watt Sun har sitt ursprung. Det är mörkt, nedstämd och långsamt malande - "The Inside room" består av fem låtar som tillsammans klockar in på strax under 50 minuter. Men på samma gång skört och bräckligt, vackert och melodiöst.

Patrick Walker sjunger så vackert han bara kan. Hans röst och känsla för sorgsna, episka melodier utgör en stark kontrast mot den mörka sörjan av tokdistade gitarrer och trum-pisk som flyter fram i bakgrunden. Ja, han sjunger verkligen - 40 Watt Sun är hård musik totalt befriad från tuffhetskomplex. Som ett Red House Painters med distade gitarrer. Våren 2011 blev rockmusik varken ledsnare eller vackrare än så här:

Pulp - This is hardcore

Jag kommer fortfarande ihåg första gången jag hörde "Common people". Det var som att en jordbävning hade drabbat den lilla sovstaden jag växte upp i. Jag förstod direkt att något exceptionellt hade hänt. Men inte riktigt vad.

Varför var det just "Common people" som gav det lilla indie-bandet Pulp ett fete-mainstream-genombrott och gjorde att de plötsligt (i vart fall under sommaren 1995) var större än Michael Jackson? Det är inte så att de lärde sig göra perfekt popmusik först 1995. Faktum är att flera tidigare singlar som "Babies" eller "Do you remember the first time?" snarare utgör bättre skolboksexempel på perfekta, catchy pop-singlar. Visst är texten underfundig men den beskriver ett typiskt brittiskt fenomen - klass-snobberiet - och är rätt svår att översätta till svenska.

Pulps största stund var dock varken "Common people" eller följande skivan "Different class". Det var uppföljaren "This is hardcore". Något som många hade glömt (och de flesta var helt omedvetna om) när Pulps trallvänliga britpop erövade dansgolven var att de från början var något helt annat: Ett svårmodigt, arty rockband som skaffade en violinist för att Velvet Underground hade det. På "This is hardcore" tog de steget tillbaka och genom att kombinera sin tidigare fäbless för svulst och svårmod med den nyfunna känslan för perfekta popmelodier skapade de en av 90-talets stora epics.

Det är en på alla sätt äldre, mer ärrad och cynisk Jarvis Cocker vi möter på "This is hardcore". Skivan visar Pulps fulla potential: Från det storslaget orkestrerade titelspåret (att Scott Walker skulle producera uppföljaren "We love life" kändes inte det minsta otippat) till Bowie-massakern "Party hard". Naturligtvis finns här en hel del väldigt fina popbagateller också som "Dishes" och "A little soul". Men de lämnar en bitter eftersmak och ingenting blir lika problemfritt som "Underwear" eller "Bar Italia" på "Different class".

Nu är Pulp tillbaka! I sommar ger de sig ut på turné och är ett av affisch-namnen på årets Way Out West. Jag gissar på att det blir hitkavalkad och hoppas på att de även får med några spår från den här förbisedda pärlan.

Cold Cave - Cherish the light years‏

"Wesley Eisold is an absolutely new, young God of nihilism and despair – he brilliantly captures Cold Cave's aesthetic: the Morrissey of How Soon Is Now wailing over Nitzer Ebb beats and New Order melodies."
- The Guardian


Med "Love comes close" presenterade sig Cold Cave för två år sedan som rätt slappa Joy Division-imitatörer. Några starka spår (och vansinnigt coola emo-titlar som "The trees grew emotions and died") till trots schabblade de bort sig bland omotiverade noise-försök som om de inte vågade presentera sin musik utan konstnärliga alibin.

"Cherish the light years" är något helt annat. Men ändå inte. För det går inte att nämna Cold Cave utan att nämna sentida Joy Division (eller tidiga New Order). Det är musik som hämtar all näring ur ett mörkt, svunnet, elektroniskt post-punk-80-tal. Men det är ett Cold Cave med förnyat självförtroende, som vågar sikta mot arenorna och skapa hymner i Arcade Fire-storlek.

Inledande "The Great Pan is dead" sätter tonen direkt. Wesley Eisold, vars röst den här gången är helt obehandlad och fri från effekter, sjunger med en övertygelse som om det gällde livet. Det är stora känslor, unge Werther-komplex, isande synthar, pulserande beats och Cure-gitarrer rakt igenom. Ja, faktum är att The Cure anno "Japanese whispers" förmodligen är den mest uppenbara referensen som dyker upp jämte Joy Division/New Order och Depeche Modes svårmodigare sidor. Robert Smith, Dave Gahan, ni kan gå i pension med gott samvete!

Die Krupps - Volle Kraft Voraus‏

Trots att Die Krupps var föregångare både inom EBM-genren och på det här med att blanda hård synth med hårda gitarrer hamnar de ofta i skuggan av sina efterföljare. Något gick helt enkelt fel längs vägen. Det har inte nödvändigtvis med gitarrerna att göra. För egentligen är det inget grundläggande fel på idéen att blanda hård synth med hårda gitarrer. Som hormonstinn tonåring älskade jag Ministrys "Psalm 69" och det gör jag såklart fortfarande. Det var bara det att samtidigt som Ministry lät som Bad Brains och Throbbing Gristle instängda i ett flipperspel och KMFDM gjorde världens mest underhållande serietidnings-synthrock, stod Die Krupps och blickade mot de tråkigaste, mest svettstinkande och macho-uppumpade delarna av rocken. Att de chockade sin synth-publik genom att göra en hyllnings-ep till arena-kolossen Metallica säger precis allt om var det gick fel.

Vill man vara lite efterklok skulle man kunna säga att Die Krupps ambition att bli ett rockband märks redan på den helt synth-baserade "Volle Kraft Voraus" från 1982. Musiken må härröra ur Kraftwerks robot-pop men Jürgen Engler sjunger inte som någon av Florian Schneiders programmerade robotar. Han kvider, skriker och sjunger med en inlevelse och mänsklig närvaro som man vid det här laget knappast var van vid när det gällde maskindyrkande, elektronisk musik. Det märks att Die Krupps inte vill sitta i finrummet och dricka te med Kraftwerk. De vill ner och kräla i skiten.

Det finns något visst hos "Volle Kraft Voraus" som gör att jag gärna återkommer till den. Okej, jag återkommer såklart hellre till Front 242s "Official version" eller Nitzer Ebbs "That total age" (Nitzer har för övrigt nämnt Die Krupps som sina stora förebilder jämte uppenbara förlagan DAF). Men jag återkommer hellre till Die Krupps anno 1982 än till Liaisons Dangereuses debut från samma år (för att prata i "kreddigare referenser"). Egentligen har jag svårt att sätta fingret på var i charmen ligger: Tiden har inte varit förlåtande mot den primitiva produktionen (som förmodligen var stentuff 1982). Det kan helt enkelt bero på att "Volle Kraft Voraus" rymmer några riktigt starka spår som "Für einen augenblick" och "Tod & Tevfel". Det i kombination med att Die Krupps anno 1982 utstrålar energi och upproriskhet. Något stort var på gång...

Die Krupps är för tillfället ute på turné tillsammans med självaste Nitzer Ebb. De har tre Sverige-datum inplanerade:
26:e april - Göteborg, Sticky Fingers
27:e april - Stockholm, Debaser Medis
28:e april - Malmö, KB

(Ni kommer att kunna läsa min recension av Malmö-spelningen på rockfoto.nu)

Current 93 - Honeysuckle aeons

Det tråkiga med "Honeysuckle aeons" är att den uppenbarligen är ett hastverk. Current 93s starke man David Tibet har nått en ny kreativ peak på senare år. Det började med 2006 års "Black ships ate the sky", den mest episka och ambitiösa skivan i Current 93-diskografin. Det fortsatte med rundgångs-indränkta, trippade stoner-utflykten "Aleph at Hallucinatory Mountain" - efter den hoppas jag bara på att David Tibet ska plocka fram elgitarrerna och ge ut ytterligare en skiva i samma stil.

Det var först på fjorårets "Baalstorm, sing Omega" som den katt-tokige (och nyfrälsta) excentrikern David Tibet började tappa fokus. "Baalstorm..." är i stort sett väldigt lyckad men rymmer en del utfyllnad och "konstigheter för konstigheternas skull". Och det blir värre på "Honeysuckle aeons".

Till min stora förvåning, efter att ha sett Current 93 förvandla sin back-catalogue till psykadeliskt mangel på Voxhall i Århus för några veckor sedan, är "Honeysuckle aeons" en återgång till minimalismen. Och det är inget fel med det: Kan rentav vara välkommet efter de senare årens episka krafturladdningar. Arrangemangen, som den här gången domineras av Baby Dees piano samt Eliot Bates, är rakt mycket snygga och rymmer bland annat en del fantastiska theremin-uppvisningar. Problemet är David Tibet själv.

Det har gått mindre än ett år förra skivan och han har uppenbarligen inte hunnit samla på sig tillräckligt mycket idéer eller melodier för att det ska fungera hela vägen. Det är dock inte tal om att "Honeysuckle aeons" skulle vara dålig. Mellan de vacklande experimenten finns här några riktigt vackra spår som "Moon", "Sunflower" och "Pomegranate" som nästan tangerar skönheten på "Soft black stars". För att vara något David Tibet slängt ut sig i bara farten är det inte alls tokig. Men för att vara en ny Current 93-skiva lämnar "Honeysuckle aeons" en del att önska.

Current 93 @ Voxhall, Århus, 2011-03-27

Current 93 gör, en 30-årig karriär till trots, sin första spelning på skandinavisk mark någonsin i Århus. Den stora frågan vi ställer oss är varför just i Århus: Minst två broar och en dagsresa för en genomsnittlig skandinav. Lokalen Voxhall är ändå nästan fylld och verkar både rymma dedikerade fans och nyfikna Århus-bor. Såväl svenskar (minst tre i alla fall) som norrmän har tagit sig den långa vägen ut till Jyllands ostkust.

Current 93 är centrerade kring den udda och karismatiske ledargestalten David Tibet. Genom åren har han hunnit med oräkneliga stilbyten: Från industri och noise till mörk neo-folk till de senare årens psykadeliska rock. Allt han gör utmärks dock av hans intensiva sångstil och hans svårtolkade texter om ämnen som religion, kärlek och livets förgänglighet. Det vilar en mörk, suggestiv stämning över allt Current 93 tar sig för. Apokalypsen är ständigt närvarande.

Därmed inte sagt att det inte skulle rymmas någon humor: Current 93 går på scenen till något som till en början verkar vara ett monotont drone-stycke signerat Andrew Lilies men som plötsligt övergår i Boney Ms ”Rivers of Babylon”. Ett väldigt snyggt intro som får publiken att dra på smilbanden ordentligt.

En period i början av 2000-talet såg det ut som att det inte skulle bli något mer Current 93. Dels på grund av att David Tibets ekonomiska problem men också på grund av hans vacklande hälsa som var på väg att kosta honom livet. Men Tibet gick uppenbarligen stärkt ur motgångarna (och nyfrälst: han konverterade till grekisk-ortodoxa kyrkan för några år sedan). Den räcka album han har gjort på senare år: ”Black ships ate the sky”, ”Aleph at Hallucinatory Mountain” och ”Baalstorm, sing Omega” rymmer både en del av den märkligaste och mest gripande musik Current 93 någonsin har gjort.

Det är från tre nämnda album som låtarna hämtas under den två timmar långa konserten (samt årets ”Honeysuckle aeons” och ep-n ”Birth canal blues”). David Tibet har med sig ett fem man starkt kompband och undantaget Eliot Bates arabiska luta(!) handlar det om en praktiskt taget traditionell rockbands-sättning. Låtarna har stuvats om, ibland rätt ordentligt, för att passa sättningen och det fungerar helt utomordentligt. ”Invocation of Almost” är en kraftfull inledning. Det industri-manglande titelspåret från ”Black ships ate the sky” blir en svängig rocklåt. Den episka ”Not because the fox barks” når nya dimensioner med hjälp av en piano-slinga signerad Baby Dee.

Ja, jag måste passa på att nämna Baby Dee: Den fantastiska, snart 60 år gamla pianisten, låtskrivaren (och transvestiten) som blivit en omistlig del av Current 93. Utöver att vara en begåvad pianist är hon en mycket stor scenpersonlighet. När konserten tvingas ta en paus på grund av en havererad förstärkare och David Tibet inte riktigt vet hur han ska underhålla publiken under tiden, rycker hon in och räddar föreställningen.

Den verkliga höjdpunkten infinner sig dock i extranumren, när de kör äldre material. Först ur är ”Niemandswasser”, en sång David Tibet skrev efter att hans far avled 1999 och som hör till det vackraste, mest gripande han någonsin gjort. Här framförs den i en helt makalös, episk 10-minuters-version som ger prov på Tibets fulla röstkapacitet. Hela Voxhall (undantaget några fulla danskar) håller andan i 10 minuter. Sist ut är ”Oh Coal black Smith”, en låt från 1988 som hör till Current 93s första folk-orienterade material och som är det närmsta att betrakta som klassiker i sammanhanget. Inte för inte har den blivit något av deras signaturmelodi och en utmärkt avslutning på en fantastisk afton i Dansklandet.

Current 93 har uppenbarligen nått en ny kreativ peak. Nu väntar jag bara på att någon svensk bandbokare ska vakna...

Lykke Li - Wounded rhymes‏

Jag är väl medveten om att det redan har tjatats till leda om "Wounded rhymes" i det allmänna mediebruset. Men jag måste skriva några egna rader: Det här är helt enkelt chockerande bra!

Chockerande därför att Lykke Li Timotei Zachrisson i mitt tycke har gjort årets hittills bästa skiva. Och det hade jag då sannerligen inte väntat mig! Nog för att "Youth novels" var en lovande debut men jag hade inte trott att den bara visade en bråkdel av hennes potential.

Hur det låter? Ja, på många sätt är det en naturlig fortsättning på "Youth novels" men bättre på alla sätt. Mer genomarbetare arrangemang, mer smittsamma melodier och en äldre, mognare Lykke Li med mer säkerhet i rösten.

Nog för att jag instämmer i hyllningarna men jag tycker ändå att medieuppmärksamheten kring "Wounded rhymes" har varit något snedvinklad. Många har kallat det för en "svååår" skiva och påpekat att det inte är något för alla. Och det där är helt uppåt väggarna fel.

"Wounded rhymes" är inget annat än rak, självklar popmusik. Nio av tio låtar handlar om kärlek. Även om den inte är jätteupplyftande så handlar den om allmänmänskliga ämnen och melodierna sitter efter första lyssningen. Bästa låten "Sadness is a blessing" hade kunnat passera för en skapelse från Berry Gordy Jrs hit-fabrik.

Trots att jag verkligen gillar "Wounded rhymes" är jag inte helt bekväm med att Lykke Li numera tillhör det där skiktet av svenska artister (tillsammans med Håkan och Robyn) som ingen recensent får skriva ett ont ord om. För det är skillnad på att älska någon och att krama ihjäl någon.

Asobi Seksu - Flourescence‏

Asobi Seksus problem är att de levererade sitt ouppnåeliga mästerverk för tidigt i karriären. För varje skiva de ger ut efter den närmst perfekta blandningen av shoegaze och dreampop de fick till på "Citrus" - i mitt tycke en av 00-talets bästa skivor - sitter vi bara och hoppas på att något ska låta lika episkt som "Lions + tigers". Eller att de ska leverera en melodislinga som kan tangera otroligt undersköna "Thursday". Och varje gång blir vi besvikna.

Därmed inte sagt att det är läge att räkna ut post-Citrus-Asobi. Förra skivan "Hush" var måhända rätt vag i konturerna men den rymmer en stor förtjänst: Låten "Transparence". Det är en av de Asobi-låtar som jag oftast återkommer till (jämte tidigare nämnda "Thursday" och "Lions + tigers"). Där visar duon James och Yuki (som är ett par även privat) att de kan skriva oemotståndliga poprefränger och få dem att låta självklara och fjäderlätta och inte nödvändigtvis måste dränka dem i rundgång.

Efter "Hush" är nya skivan "Flourescence", ett stort steg framåt. Här får popmelodierna större spelrum och Asobi tillåter sig bli mer direkta. Glädjande nog är även taggtrådsgitarrerna tillbaka men de förpassas ofta till bakgrunden och tar inte lika mycket utrymme som på första skivorna där de målade grafitti över hela paletten.

För den som har följt Asobi Seksu en tid lär "Flourescence" inte rymma några större överraskningar. Det är en naturlig utveckling av deras sound: Lite mer slipat, producerat och ett uns mer tillrättalagt. Men Yuki och James fortsätter att hämta all inspiration från ett svunnet 80-tal och ett tidigt indie-90-tal någonstans mitt emellan My bloody Valentine, Cocteau Twins och The Sundays.

Mest lyckad är helt oemotståndliga popdängan "Perfectly crystal". Med sin naiva melodi låter den som om Kevin Shields hade stulit en tidig Kylie Minogue-låt och klätt den i isande synthar och distade gitarrer istället för Stock Aitken Watermans sedvanligt slickade arrangemang. Ni förstår antagligen redan att det är helt underbart: Första gången jag lyssnade igenom "Flourescence" var jag tvungen att gå tillbaka och köra "Perfectly crystal" fem gånger på raken.

Även första singeln "Trails" är riktigt lyckad: Med sina lager-på-lager av distade gitarrer är det kanske det hårdaste som Asobi Seksu har gjort och inte särskilt representativ för skivan. Till höjdpunkterna hör också dreampop-låten "Counterglow" där James Hannah tar över lead-sången och den oemotståndligt charmiga J-pop-dängan "Trance out".

Det är dock inte tal om någon ny "Citrus". "Flourescence" har en del brister: Den till en början så vackra "Leave the drummer out there" vimsas bort i en långt, proggigt instrumental-parti. Yuki Chikudates begränsningar som sångerska blir allt mer uppenbara och jag önskar hon kunde lämna över mikrofonen till sin partner lite oftare.

Men det är ju egentligen bara petitesser. Asobi Seksu gör en sjujävlens trevlig, poppig variant av shoegaze, även på "Flourescence". Bring on the 90-tals-nostalgi!

Radiohead - The King of Limbs

Det var ett nytt Radiohead som föddes när de helt oannonserat gav ut "In Rainbows" mot "frivillig betalning" i slutet av 2007. På gott och ont.

Efter att ha varit "The Corporate Face of Anti-Corporate Rock" i över ett decennium visade de plötsligt att de menade allvar. Att de verkligen var trötta på arenarock, weltschmerz och kändispartaj.

Och det var på gott och ont. För en del av tjusningen med Radiohead var just deras förmåga att överbrygga dessa två världar. Att, som på "Kid A", blanda Charles Mingus med glitch-electronica men samtidigt få till en självklar cigarett-tändar-refräng som "Motion picture soundtrack".

Radiohead har varit ett av mina favoritband sedan "OK Computer". När de orsakade kalabalik bland rockrävarna med tidigare nämnda electronica-experimentet "Kid A" suckade jag åt bakåtsträvarna som bara ville att Thom Yorke & Co skulle göra daterad britpop. Nu är det jag som är bakåtsträvaren. För "The King of limbs" är faktiskt det första Radiohead-släppet som någonsin lämnar mig lite besviken.

Den är på många sätt en naturligt fortsättning på "In Rainbows". Fast utan rocken, utan något som sticker ut och utan något lika underskönt vackert som "Weird fishes/Arpeggi" eller "Nude". Låtar som "Lotusflower" och "Bloom" smattrar förbi och det låter snyggt, urbant och modernt (ungdomarna upplyser mig om något som kallas post-dubstep). Musiken smyger sig långsamt på och "The King of Limbs" utgör ett riktigt snyggt soundtrack till storstaden framåt småtimmarna.

Men bara "snyggt" och "bra" räcker inte när det gäller Radiohead. Jag förväntar mig att de ska göra underverk. Varje gång. Kanske har jag för höga förväntningar men Radiohead har gjort sin svagaste skiva sedan "Pablo honey".

Death in June - Peaceful snow

Berättelsen om hur "Peaceful snow" kom till är en riktig solskenshistoria: Miro Snejdr är en begåvad, ung pianist och ett enormt Death in June-fan. Han har lagt upp ett antal videor med sina egna Death in June-tolkningar på youtube.

En dag snubblade, ingen mindre än Douglas Pearce själv - mannen bakom post-industri/neo-folk-legenden Death in June - över Miros piano-versioner. Och han blev så imponerad att han bjöd in Miro att backa upp honom på nästa Death in June-skiva.

Det är alltså bara Douglas Pearces röst och Miro Snejdrs piano som vi hör på "Peaceful snow". Och resultatet är inte alls tokigt. Miros piano-arrangemang är storslagna och passar väldigt bra ihop med Douglas dova, ödesmättade sång som ibland övergår i tal.

Min invändning är att de avskalade arrangemangen blir rätt enformiga i längden trots att skivan rymmer flera av de starkaste låtar som Douglas Pearce har skrivit under 2000-talet. Som: "Life under siege", "A nausea" eller "Neutralize decay".

Efter den rätt trista "The Rule of Thirds" är "Peaceful snow" en klar uppryckning. Men till en klassisk Death in June-skiva som "Nada", "But, what ends when the symbols shatter?" eller "Take care and control" är det...ljusår.

Deerhoof - Deerhoof vs Evil

Jag hade mitt livs mest Deerhoof-fanatiska period under 2007. San Fransisco-bandet hade då släppt "Friend opportunity". När det visade sig att jag omöjligt kunde gå på deras Malmö-konsert under turnén som följde, tvekade jag inte en sekund för att bila upp till Göteborg under sommarens regnigaste dag för att få se dem live.

Sedan dess har min entusiasm inför Deerhoof avtagit. Jag håller fast vid mitt val av "Friend opportunity" som 2007 års bästa skiva och det var en magisk Deerhoof-konsert som Koloni ordnade i en skolaula i Gamlestan uppe i Götet. De skivor som Deerhoof har gett ut sedan dess: "Offend Maggie" och årets "Deerhoof vs Evil" är på inget sätt dåliga. Det är bara det att på "Friend opportunity" lät Deerhoof som ett band utan några som helst begränsningar. Nu är begränsningarna väldigt tydliga.

Deerhoof är inte ett band som likt Blonde Redhead (som de av någon obegriplig anledning ständigt jämförs med) kan återuppfinna sitt eget sound mellan varje skiva. De har betydligt fler gemensamma nämnare med Melt Banana som också konstruerade en egen formel för sin musik för ett antal år sedan och som har hållit fast vid den.

På "Deerhoof vs Evil" har syntharna kommit tillbaka efter gitarr-dominansen på "Offend Maggie". Mycket är väldigt bra: Singeln "Super duper rescue heads!" är löjligt medryckande, "Must fight current" är en härligt bångstyrig Satomi och John-duett och "Behold a marvel in the darkness" är söt och oljudsstinn på samma gång på det sätt som bara Deerhoof kan vara.

Om du liksom jag, älskar den underbart skruvade japo-amerikanska twee-noise-punk-pop-stil (anno "Sonic Youth och Shonen Knife möts i en bussolycka") som Deerhoof  har gjort till sin egen så kommer du sannolikt att älska "Deerhoof vs Evil". Här har du mer av samma vara. Men jag tvivlar rätt starkt på att den här skivan kommer att få särskilt många oinvigda att falla pladask på samma sätt som "Friend opportunity" golvade mig för fyra år sedan.

Magnus Carlson & the Moon Ray Quintet @ Babel, Malmö, 2011-02-05

En dag fick Magnus Carlson för sig att han var trött på att fronta Weeping Willows, vårt lands tightaste och mest melodramatiska poporkester. Istället ville han vara med i ett jazz-band.

Det var bara ett problem: Magnus Carlson är ingen jazzpjatt. Hur gärna han än skulle vilja vara det. Han är en Morrissey- och Roy Orbinson-dyrkande popman. Magnus och hans jazz-vänner har alltså fått mötas på halva vägen: De två skivor som de har gett ut under namnet Magnus Carlson & the Moon Ray Quintet innehåller jazz-tolkningar av gammal och nytt ur den storslagna poptradition där Magnus och hans Weeping Willows har sina rötter: Från Paul Wellers "You do something to me" till Thom Yorkes "Black swan".

Det funkar väldigt bra både live och på skiva. En av anledningarna är att låtarna sällan tar de vändningar som man hade förväntat sig. Det storslagna titelspåret från Echo & the Bunnymens "Ocean rain" kläs av all svulst och blir fjäderlätt och svängig.

Han är en av landets bästa sångare och det är inget snack om att det är väldigt kompetenta musiker han har med sig. Kanske inte helt oväntat är det i de stillsamma numren, som Nick Caves "Love letter" som hans röst kommer till sin fulla rätt. Men det är också då som man hinner tänka att det som Magnus egentligen borde ägna sig åt (istället för att skaka tamburin medan Goran Kajfe effektpedals-trumpet-solar genom "Riders of the storm"), är att fronta Weeping Willows

Braids - Native speaker

Jag har skrivit om kanadensiska Braids tidigare, när jag tipsade er om nya namn att hålla utkik efter under 2011. Men en liten notis är inte nog när det gäller det här bandet. De förtjänar åtminstonde ett eget inlägg.

För debutskivan "Native speaker" är precis så vacker och fulländad som man hade hoppats på efter att ha hört singeln "Lemonade". Sentida Animal Collective är den första och kanske mest uppenbara referensen som dyker upp men det är inte hela sanningen. Braids är på alla sätt snällare mot öronen. Det vilar en ständigt närvarande sommarkänsla över hela "Native speaker". Jag tänker på isländska Múm och även lite på landskvinnan Björks gamla band The Sugarcubes.

Med "Native speaker" i lurarna känns det som att sommaren redan har kommit. Oavsett vad SMHI säger.

KMFDM - Naïve

Industri-fossilen KMFDM har funnits i snart 30 år. I mars ger de ut sin 17:e(!) skiva "WTF?!". Det är svårt att inte beundra deras konsekvens. Med blott tre undantag har alla skivor fem tecken i titeln och dekadenta seriealbums-liknande omslag.

Samtidigt har deras konsekvens paradoxalt nog gjort att de idag är något helt annat än när de började. Då var de ett ungt, anarkistiskt kollektiv i Einstürzende Neubauten-anda, centrerade kring ledargestalten Sascha K. Nu är de ett rockband. Ett blyrövat elektroniskt AC/DC.

När man lyssnar på 1992 års "Naïve" är det slående hur coolt och rebelliskt det låter. En skamlös blandning av industri, punk, funk, samhällskritik och smart humor. Ångvälten "Liebeslied" låter som Throbbing Gristle och Bad Brains instängda i ett flipperspel - Industrisynth som får en hel hårdrocksvärld att låta barnkammare!

När man ställer den ultracoola "Naïve" bredvid dagens mossiga gubb-KMFDM undrar man vad som gick snett. Låt oss helt enkelt konstatera att det kan vara bra att ändra även på ett vinnande koncept.

The Go! Team - Rolling blackouts

Mitt förhållande till The Go! Team är inte helt oproblematiskt. Grundaren Ian Parton vill förena allt han gillar i musikväg på en och samma gång: Sonic Youth-gitarrer, 60-tals-girl groups, blaxploitation-soundtracks, old school hip-hop. Som en bortskämd snorunge som får allt han pekar på. Och en sådan kille är det ju faktiskt ingen som gillar.

Trots att jag inte var helt övertygad första gången jag hörde "Ladyflash" var det något som fick mig att lyssna igen och ge The Go! Team en ny chans. För under deras ironiska t-shirts, pastellfärgade solglasögon och all ansträngd hipphet ryms ibland riktigt stor popmusik.

Glädjande nog är det popmusiken och den melodiösa sidan som har fått ta ett rejält steg framåt på "Rolling blackouts". De har tonat ner på hejaklacks-ramsorna och...ja ni vet, allt det där som gör att The Go! Team kan tendera att låta som ett skränigt barnprogram.

Och ibland får de verkligen till det: "Ready to go steady" och "Buy nothing day" (som gästas av Bethany från Best Coast) är helt oemotståndliga, Phil Spector-värdiga girl group-dängor. "Secretary song" är en söt 50-tals-pastisch som förgylls lite extra av att Deerhoof-Satomi dyker upp. "Bust out brigade" hade platsat på någon av Public Enemys 80-tals-skivor.

Det är allt på en och samma gång precis hela tiden vilket måhända kan få skivan att kännas lite nyansfattig. Men The Go! Team blir framför allt aldrig tråkiga och i lagom doser är "Rolling blackouts" ett helt utomordentligt botemedel mot vinterdepressioner!

Jag har intervjuat The Go! Teams Ian Parton för Rockfoto. Det kommer ni att kunna läsa mer om när siten nylanseras i början av februari.

Teitur - Stay under the stars

När jag och min flickvän (numera sambo) först träffades bodde vi 14 mil från varandra. Vi jobbade och levde i olika städer och avståndet gjorde att vi i princip bara kunde ses på helgerna. För att stilla den långa väntan däremellan ägnade vi oss åt den kanske mest romantiska bland kärleksyttringar: Vi bytte bland-skivor med varandra.

En av de låtar som jag först fastnade för bland plastbitarna från kärestan var "Sleeping with the lights on" med Teitur - En färöisk singer/songwriter som då var en ny bekantskap för mig. Och på många sätt ett perfekt soundtrack till början av en förälskelse.

Teitur Lassen fick en del uppmärksamhet i vårt land när han för några år sedan sa i en intervju att om det finns gott och ont i musikvärlden så är Madonna Djävulen. Måhända ett lite fånigt uttalande men det säger faktiskt en hel del om Teitur. Jag tror inte ens att han sa det för att provocera: Det är bara så att i Teiturs värld där uppriktigheten och det personliga tilltalet är det viktigaste av allt, blir Madonna med sin ängsliga trendkänslighet den naturliga motpolen.

2006 års "Stay under the stars" blev min personliga favorit efter att ha lyssnat in diskografin. Här har han tagit ett steg bort från den avskalade singer-songwriter-debuten "Poetry & aeroplanes" (tänk en glad Nick Drake) och fläskat ut arrangemangen något. Men det finns inga överflödiga detaljer. Melodierna känns helt självklara och precis varje låt är en potentiell hit. Jag har ingen aning om hur många av skivans 12 spår som är självbiografiska men han lyckas alltid övertyga mig.

Och efter lite tid i hans sällskap önskar man honom bara allt gott!

Teitur är just nu ute på turné och har tre Sverige-datum inbokade:
2011-02-23 - Pusterviksbaren, Göteborg
2011-02-24 - Debaser, Malmö
2011-02-25 - Debaser Medis, Stockholm

2011 - Några nya namn att hålla utkik efter...

Nya släpp med gamla favoriter i all ära. Det som vi musiknördar ser fram emot när det gäller musikåret 2011 är såklart alla nya upptäckter vi kommer att göra.

Här är några lovande nykomlingar som kommer att släppa sina förstlingsverk i början av 2011:

Braids
Att lyssna på Braids låt "Lemonade" är som att ligga på en gräsmatta en varm sommardag, titta upp mot himlen och slås av hur vackra molnen faktiskt är. Om du gillar Beach House, Björk och sentida Animal Collective så kommer du sannolikt älska den här kvartetten från Montreal! Första fullängdaren "Native speaker" släpps 18:e januari.




Zoo Kid
Archy Marshall är blott 16 år gammal men låter redan mer ärrad än en gammal bluesman. Under namnet Zoo Kid sjunger han sina känslosamma sånger med stor inlevelse och en grötig, brittisk dialekt.




Egyptian Hip Hop
Namnet till trots har det här brittiska unga bandet inget att göra med varken faraoner eller Kanye West. Istället för de mina tankar till ett väldigt ungt The Cure med Arctic Monkeys frisyrer. Debutskivan släpps 15:e mars.




Esben & the Witch
Trion från Brighton har jag skrivit om tidigare. Den 8:e februari släpps debutskivan "Violet cries". Vi hoppas på mer episk mörkrock för 2010-talet, någonstans mitt emellan Siouxsie & the Banshees och The xx.

Reality attack

Det har gått några veckor sedan den senaste blogguppdateringen. Så kan det gå när den så kallade verkligheten gör sig påmind och julstök följs av flyttstökt.

Jag kommer alldeles strax att börja blogga regelbundet igen. Så fort jag får lite mer tid över, har färre flyttkartonger på golvet och tillräckligt med sinnesro för att ner pränta ner musiktipsen som far runt i mitt huvud på papper.

För övrigt är Silver Apples flitigt förekommande i min mp3-spelare just för tillfället. Så oerhört långt före sin tid de var...