Radiohead - The King of Limbs

Det var ett nytt Radiohead som föddes när de helt oannonserat gav ut "In Rainbows" mot "frivillig betalning" i slutet av 2007. På gott och ont.

Efter att ha varit "The Corporate Face of Anti-Corporate Rock" i över ett decennium visade de plötsligt att de menade allvar. Att de verkligen var trötta på arenarock, weltschmerz och kändispartaj.

Och det var på gott och ont. För en del av tjusningen med Radiohead var just deras förmåga att överbrygga dessa två världar. Att, som på "Kid A", blanda Charles Mingus med glitch-electronica men samtidigt få till en självklar cigarett-tändar-refräng som "Motion picture soundtrack".

Radiohead har varit ett av mina favoritband sedan "OK Computer". När de orsakade kalabalik bland rockrävarna med tidigare nämnda electronica-experimentet "Kid A" suckade jag åt bakåtsträvarna som bara ville att Thom Yorke & Co skulle göra daterad britpop. Nu är det jag som är bakåtsträvaren. För "The King of limbs" är faktiskt det första Radiohead-släppet som någonsin lämnar mig lite besviken.

Den är på många sätt en naturligt fortsättning på "In Rainbows". Fast utan rocken, utan något som sticker ut och utan något lika underskönt vackert som "Weird fishes/Arpeggi" eller "Nude". Låtar som "Lotusflower" och "Bloom" smattrar förbi och det låter snyggt, urbant och modernt (ungdomarna upplyser mig om något som kallas post-dubstep). Musiken smyger sig långsamt på och "The King of Limbs" utgör ett riktigt snyggt soundtrack till storstaden framåt småtimmarna.

Men bara "snyggt" och "bra" räcker inte när det gäller Radiohead. Jag förväntar mig att de ska göra underverk. Varje gång. Kanske har jag för höga förväntningar men Radiohead har gjort sin svagaste skiva sedan "Pablo honey".

Death in June - Peaceful snow

Berättelsen om hur "Peaceful snow" kom till är en riktig solskenshistoria: Miro Snejdr är en begåvad, ung pianist och ett enormt Death in June-fan. Han har lagt upp ett antal videor med sina egna Death in June-tolkningar på youtube.

En dag snubblade, ingen mindre än Douglas Pearce själv - mannen bakom post-industri/neo-folk-legenden Death in June - över Miros piano-versioner. Och han blev så imponerad att han bjöd in Miro att backa upp honom på nästa Death in June-skiva.

Det är alltså bara Douglas Pearces röst och Miro Snejdrs piano som vi hör på "Peaceful snow". Och resultatet är inte alls tokigt. Miros piano-arrangemang är storslagna och passar väldigt bra ihop med Douglas dova, ödesmättade sång som ibland övergår i tal.

Min invändning är att de avskalade arrangemangen blir rätt enformiga i längden trots att skivan rymmer flera av de starkaste låtar som Douglas Pearce har skrivit under 2000-talet. Som: "Life under siege", "A nausea" eller "Neutralize decay".

Efter den rätt trista "The Rule of Thirds" är "Peaceful snow" en klar uppryckning. Men till en klassisk Death in June-skiva som "Nada", "But, what ends when the symbols shatter?" eller "Take care and control" är det...ljusår.

Deerhoof - Deerhoof vs Evil

Jag hade mitt livs mest Deerhoof-fanatiska period under 2007. San Fransisco-bandet hade då släppt "Friend opportunity". När det visade sig att jag omöjligt kunde gå på deras Malmö-konsert under turnén som följde, tvekade jag inte en sekund för att bila upp till Göteborg under sommarens regnigaste dag för att få se dem live.

Sedan dess har min entusiasm inför Deerhoof avtagit. Jag håller fast vid mitt val av "Friend opportunity" som 2007 års bästa skiva och det var en magisk Deerhoof-konsert som Koloni ordnade i en skolaula i Gamlestan uppe i Götet. De skivor som Deerhoof har gett ut sedan dess: "Offend Maggie" och årets "Deerhoof vs Evil" är på inget sätt dåliga. Det är bara det att på "Friend opportunity" lät Deerhoof som ett band utan några som helst begränsningar. Nu är begränsningarna väldigt tydliga.

Deerhoof är inte ett band som likt Blonde Redhead (som de av någon obegriplig anledning ständigt jämförs med) kan återuppfinna sitt eget sound mellan varje skiva. De har betydligt fler gemensamma nämnare med Melt Banana som också konstruerade en egen formel för sin musik för ett antal år sedan och som har hållit fast vid den.

På "Deerhoof vs Evil" har syntharna kommit tillbaka efter gitarr-dominansen på "Offend Maggie". Mycket är väldigt bra: Singeln "Super duper rescue heads!" är löjligt medryckande, "Must fight current" är en härligt bångstyrig Satomi och John-duett och "Behold a marvel in the darkness" är söt och oljudsstinn på samma gång på det sätt som bara Deerhoof kan vara.

Om du liksom jag, älskar den underbart skruvade japo-amerikanska twee-noise-punk-pop-stil (anno "Sonic Youth och Shonen Knife möts i en bussolycka") som Deerhoof  har gjort till sin egen så kommer du sannolikt att älska "Deerhoof vs Evil". Här har du mer av samma vara. Men jag tvivlar rätt starkt på att den här skivan kommer att få särskilt många oinvigda att falla pladask på samma sätt som "Friend opportunity" golvade mig för fyra år sedan.

Magnus Carlson & the Moon Ray Quintet @ Babel, Malmö, 2011-02-05

En dag fick Magnus Carlson för sig att han var trött på att fronta Weeping Willows, vårt lands tightaste och mest melodramatiska poporkester. Istället ville han vara med i ett jazz-band.

Det var bara ett problem: Magnus Carlson är ingen jazzpjatt. Hur gärna han än skulle vilja vara det. Han är en Morrissey- och Roy Orbinson-dyrkande popman. Magnus och hans jazz-vänner har alltså fått mötas på halva vägen: De två skivor som de har gett ut under namnet Magnus Carlson & the Moon Ray Quintet innehåller jazz-tolkningar av gammal och nytt ur den storslagna poptradition där Magnus och hans Weeping Willows har sina rötter: Från Paul Wellers "You do something to me" till Thom Yorkes "Black swan".

Det funkar väldigt bra både live och på skiva. En av anledningarna är att låtarna sällan tar de vändningar som man hade förväntat sig. Det storslagna titelspåret från Echo & the Bunnymens "Ocean rain" kläs av all svulst och blir fjäderlätt och svängig.

Han är en av landets bästa sångare och det är inget snack om att det är väldigt kompetenta musiker han har med sig. Kanske inte helt oväntat är det i de stillsamma numren, som Nick Caves "Love letter" som hans röst kommer till sin fulla rätt. Men det är också då som man hinner tänka att det som Magnus egentligen borde ägna sig åt (istället för att skaka tamburin medan Goran Kajfe effektpedals-trumpet-solar genom "Riders of the storm"), är att fronta Weeping Willows

Braids - Native speaker

Jag har skrivit om kanadensiska Braids tidigare, när jag tipsade er om nya namn att hålla utkik efter under 2011. Men en liten notis är inte nog när det gäller det här bandet. De förtjänar åtminstonde ett eget inlägg.

För debutskivan "Native speaker" är precis så vacker och fulländad som man hade hoppats på efter att ha hört singeln "Lemonade". Sentida Animal Collective är den första och kanske mest uppenbara referensen som dyker upp men det är inte hela sanningen. Braids är på alla sätt snällare mot öronen. Det vilar en ständigt närvarande sommarkänsla över hela "Native speaker". Jag tänker på isländska Múm och även lite på landskvinnan Björks gamla band The Sugarcubes.

Med "Native speaker" i lurarna känns det som att sommaren redan har kommit. Oavsett vad SMHI säger.

KMFDM - Naïve

Industri-fossilen KMFDM har funnits i snart 30 år. I mars ger de ut sin 17:e(!) skiva "WTF?!". Det är svårt att inte beundra deras konsekvens. Med blott tre undantag har alla skivor fem tecken i titeln och dekadenta seriealbums-liknande omslag.

Samtidigt har deras konsekvens paradoxalt nog gjort att de idag är något helt annat än när de började. Då var de ett ungt, anarkistiskt kollektiv i Einstürzende Neubauten-anda, centrerade kring ledargestalten Sascha K. Nu är de ett rockband. Ett blyrövat elektroniskt AC/DC.

När man lyssnar på 1992 års "Naïve" är det slående hur coolt och rebelliskt det låter. En skamlös blandning av industri, punk, funk, samhällskritik och smart humor. Ångvälten "Liebeslied" låter som Throbbing Gristle och Bad Brains instängda i ett flipperspel - Industrisynth som får en hel hårdrocksvärld att låta barnkammare!

När man ställer den ultracoola "Naïve" bredvid dagens mossiga gubb-KMFDM undrar man vad som gick snett. Låt oss helt enkelt konstatera att det kan vara bra att ändra även på ett vinnande koncept.