Pulp - This is hardcore

Jag kommer fortfarande ihåg första gången jag hörde "Common people". Det var som att en jordbävning hade drabbat den lilla sovstaden jag växte upp i. Jag förstod direkt att något exceptionellt hade hänt. Men inte riktigt vad.

Varför var det just "Common people" som gav det lilla indie-bandet Pulp ett fete-mainstream-genombrott och gjorde att de plötsligt (i vart fall under sommaren 1995) var större än Michael Jackson? Det är inte så att de lärde sig göra perfekt popmusik först 1995. Faktum är att flera tidigare singlar som "Babies" eller "Do you remember the first time?" snarare utgör bättre skolboksexempel på perfekta, catchy pop-singlar. Visst är texten underfundig men den beskriver ett typiskt brittiskt fenomen - klass-snobberiet - och är rätt svår att översätta till svenska.

Pulps största stund var dock varken "Common people" eller följande skivan "Different class". Det var uppföljaren "This is hardcore". Något som många hade glömt (och de flesta var helt omedvetna om) när Pulps trallvänliga britpop erövade dansgolven var att de från början var något helt annat: Ett svårmodigt, arty rockband som skaffade en violinist för att Velvet Underground hade det. På "This is hardcore" tog de steget tillbaka och genom att kombinera sin tidigare fäbless för svulst och svårmod med den nyfunna känslan för perfekta popmelodier skapade de en av 90-talets stora epics.

Det är en på alla sätt äldre, mer ärrad och cynisk Jarvis Cocker vi möter på "This is hardcore". Skivan visar Pulps fulla potential: Från det storslaget orkestrerade titelspåret (att Scott Walker skulle producera uppföljaren "We love life" kändes inte det minsta otippat) till Bowie-massakern "Party hard". Naturligtvis finns här en hel del väldigt fina popbagateller också som "Dishes" och "A little soul". Men de lämnar en bitter eftersmak och ingenting blir lika problemfritt som "Underwear" eller "Bar Italia" på "Different class".

Nu är Pulp tillbaka! I sommar ger de sig ut på turné och är ett av affisch-namnen på årets Way Out West. Jag gissar på att det blir hitkavalkad och hoppas på att de även får med några spår från den här förbisedda pärlan.

Cold Cave - Cherish the light years‏

"Wesley Eisold is an absolutely new, young God of nihilism and despair – he brilliantly captures Cold Cave's aesthetic: the Morrissey of How Soon Is Now wailing over Nitzer Ebb beats and New Order melodies."
- The Guardian


Med "Love comes close" presenterade sig Cold Cave för två år sedan som rätt slappa Joy Division-imitatörer. Några starka spår (och vansinnigt coola emo-titlar som "The trees grew emotions and died") till trots schabblade de bort sig bland omotiverade noise-försök som om de inte vågade presentera sin musik utan konstnärliga alibin.

"Cherish the light years" är något helt annat. Men ändå inte. För det går inte att nämna Cold Cave utan att nämna sentida Joy Division (eller tidiga New Order). Det är musik som hämtar all näring ur ett mörkt, svunnet, elektroniskt post-punk-80-tal. Men det är ett Cold Cave med förnyat självförtroende, som vågar sikta mot arenorna och skapa hymner i Arcade Fire-storlek.

Inledande "The Great Pan is dead" sätter tonen direkt. Wesley Eisold, vars röst den här gången är helt obehandlad och fri från effekter, sjunger med en övertygelse som om det gällde livet. Det är stora känslor, unge Werther-komplex, isande synthar, pulserande beats och Cure-gitarrer rakt igenom. Ja, faktum är att The Cure anno "Japanese whispers" förmodligen är den mest uppenbara referensen som dyker upp jämte Joy Division/New Order och Depeche Modes svårmodigare sidor. Robert Smith, Dave Gahan, ni kan gå i pension med gott samvete!

Die Krupps - Volle Kraft Voraus‏

Trots att Die Krupps var föregångare både inom EBM-genren och på det här med att blanda hård synth med hårda gitarrer hamnar de ofta i skuggan av sina efterföljare. Något gick helt enkelt fel längs vägen. Det har inte nödvändigtvis med gitarrerna att göra. För egentligen är det inget grundläggande fel på idéen att blanda hård synth med hårda gitarrer. Som hormonstinn tonåring älskade jag Ministrys "Psalm 69" och det gör jag såklart fortfarande. Det var bara det att samtidigt som Ministry lät som Bad Brains och Throbbing Gristle instängda i ett flipperspel och KMFDM gjorde världens mest underhållande serietidnings-synthrock, stod Die Krupps och blickade mot de tråkigaste, mest svettstinkande och macho-uppumpade delarna av rocken. Att de chockade sin synth-publik genom att göra en hyllnings-ep till arena-kolossen Metallica säger precis allt om var det gick fel.

Vill man vara lite efterklok skulle man kunna säga att Die Krupps ambition att bli ett rockband märks redan på den helt synth-baserade "Volle Kraft Voraus" från 1982. Musiken må härröra ur Kraftwerks robot-pop men Jürgen Engler sjunger inte som någon av Florian Schneiders programmerade robotar. Han kvider, skriker och sjunger med en inlevelse och mänsklig närvaro som man vid det här laget knappast var van vid när det gällde maskindyrkande, elektronisk musik. Det märks att Die Krupps inte vill sitta i finrummet och dricka te med Kraftwerk. De vill ner och kräla i skiten.

Det finns något visst hos "Volle Kraft Voraus" som gör att jag gärna återkommer till den. Okej, jag återkommer såklart hellre till Front 242s "Official version" eller Nitzer Ebbs "That total age" (Nitzer har för övrigt nämnt Die Krupps som sina stora förebilder jämte uppenbara förlagan DAF). Men jag återkommer hellre till Die Krupps anno 1982 än till Liaisons Dangereuses debut från samma år (för att prata i "kreddigare referenser"). Egentligen har jag svårt att sätta fingret på var i charmen ligger: Tiden har inte varit förlåtande mot den primitiva produktionen (som förmodligen var stentuff 1982). Det kan helt enkelt bero på att "Volle Kraft Voraus" rymmer några riktigt starka spår som "Für einen augenblick" och "Tod & Tevfel". Det i kombination med att Die Krupps anno 1982 utstrålar energi och upproriskhet. Något stort var på gång...

Die Krupps är för tillfället ute på turné tillsammans med självaste Nitzer Ebb. De har tre Sverige-datum inplanerade:
26:e april - Göteborg, Sticky Fingers
27:e april - Stockholm, Debaser Medis
28:e april - Malmö, KB

(Ni kommer att kunna läsa min recension av Malmö-spelningen på rockfoto.nu)

Current 93 - Honeysuckle aeons

Det tråkiga med "Honeysuckle aeons" är att den uppenbarligen är ett hastverk. Current 93s starke man David Tibet har nått en ny kreativ peak på senare år. Det började med 2006 års "Black ships ate the sky", den mest episka och ambitiösa skivan i Current 93-diskografin. Det fortsatte med rundgångs-indränkta, trippade stoner-utflykten "Aleph at Hallucinatory Mountain" - efter den hoppas jag bara på att David Tibet ska plocka fram elgitarrerna och ge ut ytterligare en skiva i samma stil.

Det var först på fjorårets "Baalstorm, sing Omega" som den katt-tokige (och nyfrälsta) excentrikern David Tibet började tappa fokus. "Baalstorm..." är i stort sett väldigt lyckad men rymmer en del utfyllnad och "konstigheter för konstigheternas skull". Och det blir värre på "Honeysuckle aeons".

Till min stora förvåning, efter att ha sett Current 93 förvandla sin back-catalogue till psykadeliskt mangel på Voxhall i Århus för några veckor sedan, är "Honeysuckle aeons" en återgång till minimalismen. Och det är inget fel med det: Kan rentav vara välkommet efter de senare årens episka krafturladdningar. Arrangemangen, som den här gången domineras av Baby Dees piano samt Eliot Bates, är rakt mycket snygga och rymmer bland annat en del fantastiska theremin-uppvisningar. Problemet är David Tibet själv.

Det har gått mindre än ett år förra skivan och han har uppenbarligen inte hunnit samla på sig tillräckligt mycket idéer eller melodier för att det ska fungera hela vägen. Det är dock inte tal om att "Honeysuckle aeons" skulle vara dålig. Mellan de vacklande experimenten finns här några riktigt vackra spår som "Moon", "Sunflower" och "Pomegranate" som nästan tangerar skönheten på "Soft black stars". För att vara något David Tibet slängt ut sig i bara farten är det inte alls tokig. Men för att vara en ny Current 93-skiva lämnar "Honeysuckle aeons" en del att önska.

Current 93 @ Voxhall, Århus, 2011-03-27

Current 93 gör, en 30-årig karriär till trots, sin första spelning på skandinavisk mark någonsin i Århus. Den stora frågan vi ställer oss är varför just i Århus: Minst två broar och en dagsresa för en genomsnittlig skandinav. Lokalen Voxhall är ändå nästan fylld och verkar både rymma dedikerade fans och nyfikna Århus-bor. Såväl svenskar (minst tre i alla fall) som norrmän har tagit sig den långa vägen ut till Jyllands ostkust.

Current 93 är centrerade kring den udda och karismatiske ledargestalten David Tibet. Genom åren har han hunnit med oräkneliga stilbyten: Från industri och noise till mörk neo-folk till de senare årens psykadeliska rock. Allt han gör utmärks dock av hans intensiva sångstil och hans svårtolkade texter om ämnen som religion, kärlek och livets förgänglighet. Det vilar en mörk, suggestiv stämning över allt Current 93 tar sig för. Apokalypsen är ständigt närvarande.

Därmed inte sagt att det inte skulle rymmas någon humor: Current 93 går på scenen till något som till en början verkar vara ett monotont drone-stycke signerat Andrew Lilies men som plötsligt övergår i Boney Ms ”Rivers of Babylon”. Ett väldigt snyggt intro som får publiken att dra på smilbanden ordentligt.

En period i början av 2000-talet såg det ut som att det inte skulle bli något mer Current 93. Dels på grund av att David Tibets ekonomiska problem men också på grund av hans vacklande hälsa som var på väg att kosta honom livet. Men Tibet gick uppenbarligen stärkt ur motgångarna (och nyfrälst: han konverterade till grekisk-ortodoxa kyrkan för några år sedan). Den räcka album han har gjort på senare år: ”Black ships ate the sky”, ”Aleph at Hallucinatory Mountain” och ”Baalstorm, sing Omega” rymmer både en del av den märkligaste och mest gripande musik Current 93 någonsin har gjort.

Det är från tre nämnda album som låtarna hämtas under den två timmar långa konserten (samt årets ”Honeysuckle aeons” och ep-n ”Birth canal blues”). David Tibet har med sig ett fem man starkt kompband och undantaget Eliot Bates arabiska luta(!) handlar det om en praktiskt taget traditionell rockbands-sättning. Låtarna har stuvats om, ibland rätt ordentligt, för att passa sättningen och det fungerar helt utomordentligt. ”Invocation of Almost” är en kraftfull inledning. Det industri-manglande titelspåret från ”Black ships ate the sky” blir en svängig rocklåt. Den episka ”Not because the fox barks” når nya dimensioner med hjälp av en piano-slinga signerad Baby Dee.

Ja, jag måste passa på att nämna Baby Dee: Den fantastiska, snart 60 år gamla pianisten, låtskrivaren (och transvestiten) som blivit en omistlig del av Current 93. Utöver att vara en begåvad pianist är hon en mycket stor scenpersonlighet. När konserten tvingas ta en paus på grund av en havererad förstärkare och David Tibet inte riktigt vet hur han ska underhålla publiken under tiden, rycker hon in och räddar föreställningen.

Den verkliga höjdpunkten infinner sig dock i extranumren, när de kör äldre material. Först ur är ”Niemandswasser”, en sång David Tibet skrev efter att hans far avled 1999 och som hör till det vackraste, mest gripande han någonsin gjort. Här framförs den i en helt makalös, episk 10-minuters-version som ger prov på Tibets fulla röstkapacitet. Hela Voxhall (undantaget några fulla danskar) håller andan i 10 minuter. Sist ut är ”Oh Coal black Smith”, en låt från 1988 som hör till Current 93s första folk-orienterade material och som är det närmsta att betrakta som klassiker i sammanhanget. Inte för inte har den blivit något av deras signaturmelodi och en utmärkt avslutning på en fantastisk afton i Dansklandet.

Current 93 har uppenbarligen nått en ny kreativ peak. Nu väntar jag bara på att någon svensk bandbokare ska vakna...