Årets bästa spelning 2010

...ja, vilken var egentligen den bästa konserten jag såg under 2010?

Här får ni svar och motivering på den frågan

Videokredd: Kill YR Idolz

Årets skivor 2010

1. Blonde Redhead - Penny Sparkle
"Fake can be just as good" heter Blonde Redheads tredje skiva från 1997. Egentligen skulle det kunna sammanfatta hela deras karriär: Det konstskole-ättade japansk-italienska underbandet har aldrig varit innovatörer. Snarare har de lånat idéer från sina förebilder, vare sig det varit Sonic Youth, My bloody Valentine eller Scott Walker, och gjort det lite bättre och lite snyggare än alla andra.

Framför allt har de, kanske mer än någon annan, lyckats återuppfinna sitt eget sound för varje skiva samtidigt som de omisskänligt låter som Blonde Redhead. Från den larmiga, no wave-inspirerade debuten till den storslagna Scott Walker-popen på "Misery is a butterfly" och vidare till retro-shoegaze-äventyret "23".

"Penny sparkle" är ytterligare ett nytt kapitel i sagan om Blonde Redhead. Aldrig förr har det låtit så här stillsamt och minimalistiskt om Kazu, Amadeo och Simone. Men som vanligt handlar det om perfektionism. Det är små detaljer: Viskningarna i slutet av "My plants are dead", de knastrande lap top-rytmerna som kommer in på precis rätt ställe i "Love or prison", som gör helheten så fantastiskt.

Tankarna går ibland till The Cure anno "Faith". Ibland låter de som The xx fast dubbelt så gamla och minst tre gånger så ärrade. Men framför allt låter det Blonde Redhead som på sitt 18:e år fortfarande är en indie-kraft att räkna med. 2010 var "Penny sparkle" skivan som fick mig att titta ut genom fönstret och konstatera att världen är en ganska bra plats trots allt.

2. Zola Jesus - Stridulum II

När jag började lyssna på Zola Jesus förra året gjorde hon brusiga lo-fi-inspelningar som lät som P J Harvey och Suicides elaka kärleksbarn. "Stridulum II" är något helt annat: Med tillsnyggad produktion får Zolas fantastiska röst stå i centrum och de teatrala tendenser fullt spelrum. Och så har blott 21-åriga Zola Jesus (eller Nika Roza Danilova som hon egentligen heter) tagit steget från lovande nykomling till nästa, kanske klarast lysande, stjärnskott på indie-himlen.

3. Serena-Maneesh - S-M 2: Abyss in B-minor
Vill man göra det lite enkelt för sig kan man kalla norska Serena-Maneesh (frontade av syskonduon Emil och Hilma Nikolaisen) för ett shoegaze-band. "S-M2: Abyss in B-minor" är dock snarare en hydrid av shoegaze och en mängd olika stilar: Från kraut och industri i ångvälten "Ayisha abyss" till rak Stooges-rock i "Blow yr brains in the morning rain". Den som tvivlar på att det fortfarande går att göra genuin och nyskapande rockmusik såhär 45 år efter att Bob Dylan plockade upp en elgitarr, bör låna Serena-Maneesh ett öra!

4. These New Puritans - Hidden
Spöket från The Beatles verkar aldrig vilja lämna popmusiken. Därför är det så befriande att springa på en skiva som These New Puritans "Hidden", där körmusik från 1700-talet är en mycket viktigare influens. Gitarrer får stå tillbaka för pulserande marschtrummor, blåsinstrument och körer. Det är mörkt, bombastiskt och bland det mest fascinerande egensinniga jag hört i år.

5. Beach House - Teen dream
Sommaren kom tidigt i år. Närmre bestämt den 27:e januari när dreampop-duon Beach House från Baltimore gav ut sitt tredje album "Teen dream". Deras fjäderlätta pop stod för årets kanske mest välförtjänta genombrott.

6. Former Ghosts - New love
Det har skrivits några miljarder sånger om olycklig kärlek men ytterst få frontmän har lyckats låta lika desperata som Freddy Rupert. Den brusiga, analoga depp-synthpopen på "New love" hade utan större problem kunnat misstas för något som spelades på Batcave i början av 80-talet. Goth is back!

7. Swans - My father will guide me up a rope to the sky
Swans är tillbaka! Redan när "No words/no thoughts" manglar igång står det klart att Michael Gira, efter 14 års uppehåll, åter har släppt loss sin inre djävul. Det är mörkt, ironibefriat och förkrossande tungt. Men på samma gång vackert, bräckligt och fjärran från (det lite omogna) effektsökandet som präglade Swans tidiga 80-tal.

8. Anna von Hausswolff - Singing from the grave
På något sätt är det väldigt befriande att någon i Landet Lagom vågar vara så pretentiös och ta i med så mycket hjärta och smärta. I synnerhet en ung debutant som Anna Michaela Ebba Elektra von Hausswolff. Och hon har fog för sina pretentioner: Inte sällan går tankarna till "The Kick inside", debutskivan från det då 19-åriga "underbarnet" Kate Bush. 

9. Yeasayer - Odd blood
Yeasayer har spolat bort flumrocken de gjorde sig ett namn med på starkt TV on the Radio-doftande debuten "All hour cymbal" och ersatt med dansant 80-tals-pop. Men de lyckas fortfarande sammanfoga influenser från hela världens hörn i varje refräng. Det är inte ett dugg förvånande att somliga utropade "Odd blood" till årets skiva 2010 redan när den läckte i slutet av förra året.

10. Xiu Xiu - Dear God, I hate myself
Någon beskrev en gång Xiu Xiu som ett Joy Division som blir misshandlat av sina föräldrar. Det är faktiskt en ganska talande beskrivning. Annars skulle man kunna säga att Jamie Stewarts Xiu Xiu någonstans mitt emellan Bright Eyes och Nine Inch Nails blandar akustiskt, introvert svårmod med primalskrikande självexorcism. Bitvis väldigt krävande i sin svartsynthet. Men förbaskat bra!


11. The Hold Steady - Heaven is whenever
The Hold Steady håller fast vid bredbenta retro-rock. Med Craig Finns litterära ambitioner är de något av en punkigare uppdatering av Bruce Springsteens 70-tal. Glädjande nog är det när de provar nya grepp som "Heaven is whenever" fungerar som bäst. Till exmpel när det smygs in baktakts-verser i hardcore-nostalgiska "Barely breathing".


12. Current 93 - Baalstorm, sing Omega
"Baalstorm, sing Omega" är en märklig skiva även för att komma från Current 93. Skeva pianon, akustiska gitarrer och spöklika synthar bygger långsamt upp mörka, suggestiva ljudkulisser åt David Tibets som vanligt intensiva sång. Det är episkt, välgjort och riktigt fascinerande att lyssna på (även om jag saknar Currents melodiösa sida litegrann).


13. LCD Soundsystem - This is happening
På "This is happening" möter vi en ömsom mer melodiös, ömsom mer introvert grubblande James Murphy. Skivans två bästa spår placerar sig i varsin ände av skalan: Skojfriska "Drunk girls" (som utan vidare hade platsat på David Bowies "Let's dance") och suggestiva "Pow pow" som lätt kvalar in bland det bästa LCD Soundsystem någonsin har gjort.


14. Belle & Sebastian - Write about love 
Efter några mer eller mindre lyckade bredbenta experiment och ett långt uppehåll har Belle & Sebastian hittat tillbaka till sina rötter. Att lyssna på den fjäderlätta indiepopen på "Write about love" är som att åka tidsmaskin till ett sent 90-tal. En tid långt före blogg-hyper, när allt var lite enklare


15. Deerhunter - Halcyon digest
På "Halcyon digest" tonar egensinniga shoegaze-bandet Deerhunter ner manglet till förmån för sin melodiösa sida. De drömska atmosfärerna och de svårtolkade texterna för ibland tankarna till R.E.M.s "Murmur". Och det är svårt att tro att det är en tillfällighet att "Desire lines" delar titel med en av Lushs bästa låtar.


16. The Secret History - The world that never was
Michael Grace Jrs förra band My Favorite var likt hans stora idoler The Smiths, särskilt bra på att fånga känslan (som brukar dyka upp någonstans i de sena tonåren) av inte passa in någonstans. The Secret History fortsätter där My Favorite slutade, i ett jangle-igt 80-tal med de glättiga new wave-inslagen utbytta mot bredbent pubrock. Michael Grace Jr bevisar återigen att han är en mycket begåvad låtskrivare (och en av samtidens mest underskattade textförfattare).


17. James Yuill - Movement in a storm
Att blanda Ibiza-house med stillsamma singer/songwriter-betraktelser är måhända en udda kombination på pappret. 29-årige engelsmannen James Yuill får det att låta precis hur självklart som helst. Det enda svårbegripliga är varför "Crying for Hollywood" inte blev en hit.


18. Blood Axis - Born again
Det här är något helt annat än den plastiga svulst-industri som Blood Axis gjorde sig ett namn med när "The gospel of inhumanity" släpptes för 15 år sedan. "Born again" är melankolisk, eftertänksam och full av influenser från olika sorters europeisk folkmusik. Det här är precis så vackert, storslaget och inspirerat som dagens Death in June borde låta!


19. The New Pornographers - Together
Årets kanadensiska musikerkollektiv var för min del The New Pornographers. "Together" är episk popmusik med alt-country-tendenser någonstans mitt emellan Aimee Mann och Arcade Fire där refrängerna klibbar fast som tuggummi i skägget.


20. Zach Hill - Face tat
Forne Hella-trummisen Zach Hill sammanfogar brutal noise, punk och slacker-indie på ett av årets mest originella album. "Face tat" är en virvelvind på väg att svepa med allt i sin väg. Närmas med försiktighet!


21. The Gaslight Anthem - American slang
Medlemmar ur fyra olika hardcore-band ville göra mer melodiös musik men samtidigt bibehålla punkens energi. Framför allt ville sångaren Brian Fallon få utlopp för sin hejdlösa Bruce Springsteen-dyrkan. The Gaslight Anthem föddes, världen fick ett nytt Hold Steady och t.o.m. The Boss Himself visade vördnad för sina lärljungar.


22. Arcade Fire - The Suburbs
Arcade Fire är kanske det band som under 00-talet utmärkt sig mest i sin strävan att vara något mer än bara ett band i mängden. Efter "Funeral" och "The Neon bible" låter därför "The Suburbs" förvånansvärt "vanlig". Deras storslagna, orkestrerade konstskolepop har tappat en hel del i svulst men fått fler nyanser.


23. Christian Kjellvander - The Rough & the Rynge
Med båda fötterna fast förankrade i amerikansk låtskrivartradition befäster Christian Kjellvander med "The rough and the Rynge" sin position som en av landets mest begåvade låtskrivare. Dags att dra på raggsockarna och hälla upp whiskey i stora glas!


24. Afrirampo - We are ucho no ko
Japanska Afrirampo avslutade i år sin karriär med flaggan i topp. Dubbelmackan "We are ucho no ko" är Oni och Pikas mest genomarbetade blandning av garage-rock, noise och allmän Afrirampo-galenskap. Lyssna, förundras och sörj att världen kommer att vara en mindre galen plats utan Afrirampo.


25. Liars - Sisterworld
Liars "Sisterworld" utspelar sig på de allra smutsigaste bakgatorna i Los Angeles. Det är mörkt, hotfullt och ogästvänligt. Men samtidigt så eget och fascinerande att man inte kan låta bli att se efter vad som döljer sig runt nästa gathörn.

Andra som gjort bra ifrån sig 2010 som tyvärr inte fick plats på listan:

Antony & the Johnsons, kent, Women, Nitzer Ebb, Steso Songs, Josh Rouse, Crystal Castles, The Besnard Lakes, Teenage Fanclub, CocoRosie, Jónsi, Blessure Grave, Ihsahn, Tindersticks, Ed Harcourt, Hot Chip, Baby Dee, Junip, EF, Portion Control, Yuka Honda, Prince, PP7 Gaftzeb & the Tormentors of 1984 o.s.v.

Spotifylista: 50 låtar 2010

Jag är snart klar med listan över 2010 års bästa skivor. Medan ni väntar kan ni ta del av den här spotify-listan med 50 av mina favoritlåtar från året som gått

Nitzer Ebb - That total age

På min högstadieskola låg hårdrockare och synthare i fejd under det glada 80-talet. Jag är för ung för att ha upplevt det där själv. När jag gick i nämnda skola på 90-talet kändes det helt absurt att hitta gamla graffiti-tags som "Zynthmakt! Heavyzlakt!" (med den stavningen).

För på 90-talet var ju spelreglerna helt annorlunda. Band som Ministry och Nine Inch Nails hade fört in hårdrocksgitarrer i synthens medvetande och överbryggat det enorma gapet mellan industri-synth och amerikansk alternativrock. Tanken på att man under 80-talet riskerade att åka på stryk om man talade om för en hårdrockare att man var synthare eller vice versa, kändes väldigt avlägsen.

Men på min högstadieskola lär det också ha funnits en gyllene medelväg. Man kunde säga: "Jag är ägg och bacon". Det betydde att man var både hårdrockare och synthare. På det sättet var man garanterad att slippa åka på stryk.

Nu betvivlar jag starkt att det där verkligen fungerade men något som isåfall borde kvalificeras för "ägg och bacon" är Nitzer Ebbs debutskiva "That total age" från 1987. Nej, det finns inga gitarrer så långt örat når. De tuffa brittiska pojkarna plankade DAFs idéer rakt av och hade hang-up på feta synthbasar. Men attityden och framtoningen är snarare punk eller hårdrock och så långt det överhuvudtaget går att komma från mysiga testunder med Kraftwerk eller Depeche Modes sminklåda.

"That total age" fullkomligt dryper av aggressivitet. Det anmärkningsvärda är hur förkrossande tung den låter idag, 23 år efter att den släpptes. Här finns inga överflödiga detaljer: Allt bygger på råa synthbasar, slagverk, industriklanger och Douglas McCarthys aggressiva sång. Förmodligen är Kraftwerk-minimalismen också anledningen till att den har åldrats så väl.

Nitzer Ebbs problem är att de levererade sitt mästerverk på första försöket. "That total age" är perfektion. Det är the blueprint för hur arg, avskalad EBM ska låta. De kommer alltid att stå i skuggan av sin debutskiva och klokt nog har de inte försökt upprepa den.

I år gjorde Nitzer Ebb come-back efter 15 års uppehåll med "Industrial complex". En riktigt lyckad come-back-skiva som var nära att komma med på årslistan 2010. Den listan kommer ni att kunna ta del av nästa vecka. Stay tuned!

Esben & the Witch - Marching band (EP)

Om några månader fyller jag 30. Ett tecken på att jag mentalt redan har nått gubbstadiet skulle kunna vara att jag allt oftare kommer på mig själv med att tycka att nya band låter som efterapningar av den musik jag själv växte upp med. Följaktligen tycker jag ofta att nya genrebeteckningar är onödiga.

"Shitgaze? Vad är det för trams? På min tid sa vi lo-fi" muttrade jag för mig själv när Wavves blev världens mest blogg-hypade band en kort period häromåret. Nu hytter jag med käppen som en grinig Grandpa Simpson åt benämningar som "witch-house" och "rape-gaze" och förstår inte vad ungdomarna tycker det är för fel med det väldigt omfattande begreppet goth.

Måhända är goth lite missvisande då årets flitigt blogghypade heminspelningar med Zola Jesus och Salem trots allt befinner sig ett antal paralleluniversum bort från The Missions arenasvulst och Fields of the Nephilims cowboysar-kläder. Men faktum kvarstår: Drama och mörkerromantik har inte varit så hippt sedan Batcaves glansdagar. Betänk exempelvis att några av årets mest populära biofilmer har vampyrer i huvudrollen.

Brittiska Esben & the Witch passar således väldigt bra in i 2010. Samtidigt känns de så egna att jag sätter en läderkorsett på att någon har hunnit ordvitsa fram en ny genrebenämning särskilt för deras skull innan debutskivan "Violet cries" släpps i februari 2011. Typ dramaqueencore?

I väntan på fullängdaren kan ni köpa tre-låtars-epn "Marching band" för en spottstyver hos Matador Records. Det som utmärker Esben är att de tar ut svängarna lite mer och tillåts bli mer överdramatiska än alla andra. Over-the-top är inte ens tillräckligt. Det låter modernt och 80-tals-retro på samma gång och mina tankar går framför allt till ett mer elektroniskt Siouxsie & the Banshees.

Jag intervjuade Esben & the Witch häromveckan vilket ni kommer att kunna läsa mer om på Rockfoto i samband med att "Violet cries" släpps. Då förnekade de bestämt att de skulle ha något med goth att göra. Jag kanske måste omprova min tes och medge att ungdomarna har en poäng då.

Christian Kjellvander @ KB, Malmö, 2010-12-01

När Christian Kjellvander kommer till stan är det dags att dra på sig raggsockarna. Plocka fram den stålsträngade gitarren, tända brasan och hälla upp whiskey i stora glas. Det är tryggt, pålitligt och riktigt mysigt men kanske inte så jättespännande. Det finns t.o.m. de som hävdar att Christian Kjellvander skulle vara tråkig.

När jag ser honom live konstaterar jag två saker. För det första undrar jag vem som har sagt att man ska ha roligt jämnt. Och för det andra är Kjellvander inte alls tråkig. Tvärtom har han ironi och självinsikt av sällan skådat slag. Eller vad sägs om det här: Christian och hans fyra kompmusiker går på scenen till tonerna av 2 Live Crew! Senare skojar han till det och presenterar "Death (the great tradition)" med orden: "Här kommer en liten sak som går i dur".

Det är stor skillnad mellan nya och gamla Kjellvander. Efter några USA-resor har han blivit tunnhårigare, fördjupat country-intresset och befriat musiken från alla överflödiga detaljer. Tydligast blir skillnaden när "Homeward rolling solider", det fläskiga öppningsnumret från "Songs from a two room-chapel", följs av årets "Freighter boat blue" som till stor del bygger på ett ensamt gitarr-ackord.

"Songs from a two room-chapel" utnämnades till Årets Skiva i Nöjesguiden när den kom 2002. Det må fortfarande vara hans mästerverk men på senare år inte sällan hans bästa låtar de mest avskalade. Som "When the mourning comes", en vacker, minimal kärleksförklaring med orosmolnen närvarande någonstans i bakgrunden trots att Kjellvander visar sig från sin mest sentimentala och romantiska sida. Eller årets "Long distance runner", en episk låt om sorg och saknad, återkommande teman i Kjellvanders musik liksom i den amerikanska låtskrivartradition han ständigt sneglar mot.

Som avslutning bjuds förbandande EP's Trailer Park in för en cover på Neil Youngs "Everybody knows this is nowhere". Trots allt är det rätt befriande att höra honom larma loss lite till slut.

Fotokredd: nollgradig

22 Pistepirkko - Eleven

I maj 2005 såg jag 22 Pistepirkko på KB. Det har kommit att bli en av de där konserterna som fastnat lite extra i minnet. Nej, inte är det på något vis det bästa jag sett men det är sällan man snubblar över något så genuint och sympatiskt som 22 Pistepirkko.

Tre gamla rockfarbröder (två bröder och deras barndomsvän) från Utajärvi, en håla i mittersta Finland, som spelar den musik de själva gillar. Och fortsätter med det år efter år. Till synes opåverkade av trender och trots att den blygsamma beundrarskaran knappt tycks växa. Det är så långt från blogg-hyper och trendängslighet det går att komma och det känns alltid som ett privilegium att få ta del av det egna lilla universum som 22 Pistepirkko har byggt upp under 30 års tid.

För i år fyller 22 Pistepirkko gubbe. En vanlig, väldigt märklig missuppfattning är att de skulle ha hållit på och lirat bredbent rock sedan starten 1980. De må ha börjat som ett lädervästat Ramones med en väldigt egensinnig och charmig finsk version av punk (på väääldigt knackig, finskt klingande engelska). Men den som rotar lite i diskografin upptäcker snart att de under åren har provat på väldigt många olika stilar: Såväl country och blues som ambient och trip-hop. I regel är de så catchy att man inte vet vilken genre man ska stoppa dem i: Basturock eller tallskogspop?

Under 90-talet snöade rockfarbröderna allt mer in på elektronisk musik. Det var unden den här perioden de gjorde min personliga 22 Pistepirkko-favorit "Eleven". När den släpptes 1998 var trip-hop det hippaste som fanns och Tricky anlitades flitigt av reklambyråerna. Finnarna lyssnade och lät sig inspireras. "Eleven" är följaktligen full av Massive Attack-liknande keyboards och släpiga dansrytmer.

Men det låter ändå omisskänligt 22 Pistepirkko. Influenserna från stora förebilden Velvet Underground är alltid närvarande. Och det är i mötet mellan deras väl beprövade rotrock och den nyfunna fäblessen för urban stämningsmusik som de får till flera av sina största stunder: Som den fullkomligt majestätiska "Beautiful morning".

Vi spolar fram till år 2010. 22 Pistepirkko är ute på en "jubileumsturné" för att fira sina 30 år som band. De lämnar Finland för resten av Europa nästa år och i början av mars 2011 når de Danmark. Jag hoppas på att de ännu en gång tar sig över bron och gör några Sverige-stopp för på scen är 22 Pistepirkko, efter alla dessa år, något av det tightaste som finns.

Coil - The Ape of Naples

Igår nåddes vi av den tragiska nyheten om Peter "Sleazy" Cristophersons bortgång. "Sleazy" var en av industri-genrens stora ikoner. Han ingick i orginaluppsättningen av Throbbing Gristle som skapade hela genren. Men vad som är än mer viktigt är att han tillsammans med John Balance, bildade Coil.

När Throbbing Gristle dök i slutet av 70-talet ville de provocera och skrika högre än alla andra. Ibland är det precis vad som behövs men milt sagt har inte allt i deras jättelika låtkatalog åldrats med värdighet.

Coil hade högre ambitioner än så. De visade vilka oanade möjligheter som fanns med det nya regelverk som Throbbing Gristleuppfunnit. Coil byggde på subtila detaljer snarare än konfrontationer. Inte sällan vävde de in alltsamman i obegripliga koncept vilket kan ha gjort duon till det mest pretentiösa bandet sedan Magma.

Med tiden kom de att närma sig såväl ambient som modern dansmusik på sitt eget mycket speciella vis och en del av deras omfattande output har mycket gemensamt med Aphex Twin och kan gå för Intelligent Dance Music. De var ett av Trent Reznors stora favoritband (Nine Inch Nails-farbrorn har t.o.m. döpt sitt nya band How to destroy angels efter Coils första singel).

Något som gör Coil helt unika är det faktum att de gav ut sin bästa musik postumt. "The Ape of Naples" gavs ut några månader efterJohn Balances död år 2004. Det är en otäck skiva. Texterna, de mörka stämningarna, precis allting förebrådar ond bråd död till den grad att man undrar om herr Balances tragiska bortgång verkligen var en olycka.

John Balance var vid den här tiden djupt nergången i psykisk ohälsa och missbruk. Men det här är något helt annat än kåkfararen Dan Treacys tragiska fyllekonserter med sitt "nya" Television Personalities. "The Ape of Naples"-John är en ärrad man som sjunger så vackert han bara kan och vädjar om förlåtelse i "Cold cell". Som får "The tattooed man" att låta som världens kanske sorgligaste kärlekssång.

Här finns inget av den konfrontation eller de oljudskaskader man så ofta förknippar med benämningen industri. Allt är avskalat och skört. "Riktiga" instrument: trumpeter, dragspel, xylofoner sveper förbi sida vid sida med "Sleazy" Cristophersons abstrakta ljudbyggen.

Nu har även "Sleazy" dött, endast 55 år gammal. Tyvärr kanske inte jätteoväntat då vi inte finner många renlevnadsmän bland industrins pijonärer. Farväl och tack för allt! Rest in Sleaze!

Belle & Sebastian - Write about love

Trots att indiepop förmodligen är det som jag lyssnat mest på under mitt vuxna liv så kom genren faktiskt in sent i mitt liv. När jag växte upp tyckte jag att det, jämte Björk, var goth- och synth-musik som var grejen. En eftermiddag när jag var i full färd med att öva mig på att slå ut med armarna lika fräckt som Andrew Eldritch gör i Sisters-videon "Lucretia my reflection" hemma i pojkrummet, damp ett packet ner på hallmattan.

Det var ett kuvert som innehöll Belle & Sebastians då nyutkomna "The boy with the arab strap". En present från tidningen pop# som jag prenumerade på av två anledningar: 1. De var de enda som tog det här med popmusik på ordentligt allvar 2. De skrev faktiskt en hel del om Björk. Ibland till och med om Einstürzende Neubauten.

Jag satte "The boy with the arab strap" i cd-spelaren. Först tyckte jag det lät mesigt och tråkigt men när jag kom till åttonde låten "Dirty dream #2" hände något. Man kan säga att det var vid det tillfället som jag upptäckte den inneboende kraften i en enkel poplåt.

Sedan dess har Belle & Sebastian alltid funnits vid min sida. De har aldrig varit mitt största favoritband men de var inkörsporten till en ny värld som var skör, vacker och helt gigantisk i sin omfattning (till skillnad från gothernas värld som började med Bauhaus och slutade med Sisters). Därför har jag alltid stått i tacksamhetsskuld till B & S.

Efter ett uppehåll på fyra år är Belle tillbaka med "Write about love". Att lyssna på den känns som att återse en kär gammal vän och upptäcka att personen ifråga inte alls har förändrats.

Efter de mer eller mindre lyckade bredbenta experiment som föregick uppehållet, har Belle & Sebastian hittat hem! Det räcker med att bläddra i konvulutet med bilder på ett perfekt indie-par som läser Keats och Yeats för att slungas tillbaka till ett sent 90-tal. En tid långt före blogg-hyper.

Allt låter helt rätt. När Stuart Murdochs röst först gör entré två minuter in i "I didn't see it coming". När call- and response-körerna kommer in på precis rätt ställe i "Come on sister". 60-tals-orgeln i "I'm not living in the real world". Ja, de får det till och med att låta helt rätt när de bjuder in myspys-fröken Norah Jones för duett i "Little Lou, ugly Jack, prophet John".

Jag lyssnar på "Write about love" på vägen till jobbet en grådisig måndagsmorgon. Jag minns när jag satt på bussen på väg till mönstringen och lyssnade på "Tigermilk" i freestylen och bara längtade därifrån. Känslan kommer smygande tillbaka. Men det handlar inte om nostalgi. Det handlar om att vissa saker är bestående.

Välkomna!

Välkomna till final muzaks nya hem!

Ni kan läsa mina gamla inlägg, recensioner och årslistor på:
http://antz.blogg.se