Jag tycker egentligen det är rätt tråkigt att unga sångerskor med "lite egen sångstil" ska jämföras med Björk hela tiden. Men här är Björk-jämförelsen befogad. Inte när det gäller japansk-ättade Caroline Lufkins väna röst som ligger betydligt närmre Stina Nordenstam. Men med speldosor, klockspel och försiktigt knaster i bakgrunden skulle musiken på Carolines andra soloskiva "Verdugo hills" kunna passera för något av en lågbudget-version av isländskans undersköna "Vespertine".
Den forne Mice Parade-medlemmen (och lillasystern till J-pop-stjärnan Olivia Lufkin) gör dream-/glitch-pop som är otroligt avkopplande skön att lyssna på. Det är musik som, precis som Braids debut tidigare i år, har en ofrånkomlig sommarkänsla. Men om Braids är ett äventyr - en utflykt eller en tur till stranden - så är "Verdugo hills" en siesta i hängmattan. Att lyssna på Caroline är som att kisa upp mot himlen en stilla sommardag och slås av hur vackra molnen faktiskt är. Men allt är inte rosa och fluffigt: Lyssna exempelvis på de isande syntharna och marschtrummorna i "Snow". Här finns precis tillräckligt mycket mörker och komplexitet för att upprätthålla intresset hela vägen igenom. Carolines "Verdugo hills" är ett riktigt fint substitut i väntan på Björks kommande "Biophilia".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar