fredag 16 december 2011

Årets skivor 2011


1. Fucked Up - David comes to life
2. P J Harvey - Let England shake
3. Cult of Youth - Cult of Youth
4. EMA - Past life martyred saints
5. Lykke Li - Wounded rhymes
6. 40 Watt Sun - The Inside room
7. The Horrors - Skying
8. Björk - Biophilia
9. Cold Cave - Cherish the light years
10. Chelsea Wolfe - Apokalypsis

11. Skinny Puppy - HanDover
12. Caroline - Verdugo hills
13. Kurt Vile - Smoke ring for my halo
14. tUne-yArDs - Whokill
15. Braids - Native speaker
16. Baby Dee - Regifted Light
17. IAMX - Volatile times
18. S.C.U.M - Again into eyes
19. Zola Jesus - Contaous
20. Anna Järvinen - Anna själv tredje

21. Blood Ceremony - Living with the Ancients
22. The Walkabouts - Travels in the Dustland
23. Esben & the Witch - Violet cries
24. ohGr - unDeveloped
25. Little Dragon - Ritual union
26. Anna Ternheim -  The Night visitor
27. Asobi Seksu - Flourescence
28. Girls - Father, son, holy ghost
29. Necro Facility - Wintermute
30. The War on Drugs - Slave ambient

31. Ane Brun - It all starts with one
32. Deerhoof - Deerhoof vs Evil
33. Covenant - Modern ruin
34. WU LYF - Go tell fire to the mountain
35. TV on the Radio - Nine types of light
36. James Blake - James Blake
37. Anna Calvi - Anna Calvi
38. Clan of Xymox - The Darkest hour
39. Vivian Girls - Share the joy
40. Wire - Red barked tree

lördag 9 juli 2011

2011 - Årets skivor så här långt...

final muzak uppdateras allt mer sällan nuförtiden. Det beror på att större delen av mina musik-skriverier numera hamnar på rockfoto.nu

Alltså: Surfa över till rockfoto.nu - Sveriges bästa musiksite (som dessutom uppdateras dagligen)!

...efter att ni tagit del av mina 20 bästa skivtips från första halvan av 2011 vill säga:


40 Watt Sun - The Inside room
Doom metal för Red House Painters-fans. Den musikaliska motsvarigheten till att slita ut sitt hjärta med sina bara händer. När hjärtkrossade Patrick Walker sjunger så vackert han bara kan över massiva gitarrväggar är det bara att plocka fram stora näsdukspaketet!



P J Harvey - Let England shake
Polly Jean gav, något chockerande, ut sin bästa skiva sedan "To bring you my love" i år. Att de osentimentala skildringarna av krigets fasor på "Let England shake" har hyllats unisont är inte konstigt: Det är inte bara väldigt bra, det är en skiva som behövs!


Lykke Li - Wounded rhymes
Nog för att "Youth novels" var en lovande debut men det här hade jag faktiskt inte väntat mig! "Wounded rhymes" är på alla sätt bättre: Mer genomarbetare arrangemang, mer smittsamma melodier och en äldre, mognare Lykke Li Timotei Zachrisson med mer säkerhet i rösten.



Cold Cave - Cherish the light years
Stora känslor, unge Werther-komplex, isande synthar, pulserande beats, Cure-gitarrer. Robert Smith, Dave Gahan, ni kan gå i pension med gott samvete!



Cult of Youth - Cult of Youth
Tidiga Death in June är kanske den mest uppenbara förlagan för de här ynglingana från Brooklyn. En mörk blandning av post-punk och neo-folk med mer melodikänsla och intensitet än vi är vana vid.



Braids - Native speaker
Precis som fjorårets Beach House, fick Braids debut sommaren att komma tidigt. Att lyssna på "Native speaker" är som att ligga utsträckt på en gräsmatta en varm sommardag, titta upp mot himlen och slås av hur vackra molnen faktiskt är.



IAMX - Volatile times
IAMX fjärde skiva ger tydliga associationer till Depeche Mode och Nine Inch Nails men låter på samma gång modern, melodiös och väldigt egen. Chris Corner & co har potential att nå en bred publik långt utanför de svartklädda kretsarna.

Caroline - Verdugo hills
Fylld med speldosor, klockspel och försiktigt bakgrundsknaster skulle Caroline Lufkins (tidigare i Mice Parade) andra soloskiva kunna passera för en lågbudget-version av Björks "Vespertine". Ett finfint substitut i väntan på "Biophilia".

Baby Dee - Regifted Light
Det är på årets till största delen instrumentala "Regifted light" som snart 60-årige, transsexuella harpspelaren och pianisten Baby Dee på allvar träder fram som stor kompositör. Vackert, episkt och fullständigt tidlöst

Esben & the Witch - Violet cries
Nykomlingarna från Brighton gör depprock för 10-talet någonstans mitt emellan Foals och Siouxsie & the Banshees. Snyggt, suggestivt och långt mer over-the-top än vi är vana vid när det gäller unga debutanter.

Blood Ceremony - Living with the Ancients
Autentisk doom metal som den lät på Sabbaths 70-tal. Med nedstämda gitarrer, tvärflöjt och svart magi skulle kanadensiska Blood Ceremony kunna passera för det där samarbetet mellan Black Sabbath och Jethro Tull som aldrig blev av. Stort plus för sångerskan Alia O'Brien!

Anna Järvinen - Anna själv tredje
Äntligen har Anna släppt alla hämningar för hur storslagen och sentimental musik får vara. Trivsam indie-pop är utbytt mot stora arrangemang med svepande stråkar. Och plötsligt blev fru Järvinen en av landets mest intressanta artister.

Asobi Seksu - Flourescence
Shoegaze-popiga Asobi fortsätter att hämta all inspiration från ett svunnet 80-tal och ett tidigt indie-90-tal någonstans mitt emellan My bloody Valentine, Cocteau Twins och The Sundays. Och med "Perfectly crystal" har de fått till årets mest oemotståndliga popdänga!

Anna Calvi - Anna Calvi
Begåvad brittisk debutant som ofrånkomligen för tankarna till P J Harvey. Det är snyggt, dramatiskt och som hämtat ur en David Lynch-film: Lyssna på "Blackout"!

Deerhoof - Deerhoof vs Evil
Om du en gång har förälskat dig i Deerhoofs helt egna hybrid av bångstyrigt oljud och söta poplåtar anno "Sonic Youth möter Shonen Knife" i en bussolycka är det bara att gratulera: Här har du mer av samma vara!

R.E.M. - Collapse into now
Låt gå för att de står i skuggan av sina fornstora dagar men det som faktiskt är glädjande med dagens R.E.M. är att de - efter en lång period av rikemanslekar i studion - har återupptäckt vad de är bäst på. "Collapse into now" rymmer replokalsrock, jangle-pop och en duett med Patti Smith!

Cut Copy - Zonoscope
Om Bee Gees hade återfötts som klubb-besökande hipsters hade det kanske kunnat låta så här: En hybrid av elektroniska dansrytmer, stämdång och catchy refränger som för tankarna till Yeasayers utomordentliga "Odd blood".

James Blake - James Blake
Blott 22-årige James Blake gör kaos med allt vad genrer heter: soul, dubstep, electronica, singer/songwriter, autotune. Så introvert och minimalistiskt att det får generationskamraterna The xx att framstå som gamla arenarockare.

Circle - Infektio
Finska farbröderna i Circle har gjort sin helt egna kombination av kraut, metal och galenskap i snart två decennier nu. "Infektio" är en mestadels instrumental resa över ett kargt, finskt kraut-landskap. Monotont, märkligt och hotfullt men fascinerande!

Covenant - Modern ruin
Helsingborgs synthpop-stolthet har äntligen gett upp planerna på att bli Sveriges Depeche Mode och gör nu något helt. "Modern ruin" är retro-futurism för 10-talet: Jag säger bara "Beat the noise"!

Några andra som också gjort bra ifrån sig: Vivian Girls, Glasvegas, Wire, Current 93, Clan of Xymox, Faust, Ulver, Der Blutharsch and the Infinite Church of the Leading Hand m.fl.

onsdag 11 maj 2011

Caroline - Verdugo hills


Jag tycker egentligen det är rätt tråkigt att unga sångerskor med "lite egen sångstil" ska jämföras med Björk hela tiden. Men här är Björk-jämförelsen befogad. Inte när det gäller japansk-ättade Caroline Lufkins väna röst som ligger betydligt närmre Stina Nordenstam. Men med speldosor, klockspel och försiktigt knaster i bakgrunden skulle musiken på Carolines andra soloskiva "Verdugo hills" kunna passera för något av en lågbudget-version av isländskans undersköna "Vespertine".

Den forne Mice Parade-medlemmen (och lillasystern till J-pop-stjärnan Olivia Lufkin) gör dream-/glitch-pop som är otroligt avkopplande skön att lyssna på. Det är musik som, precis som Braids debut tidigare i år, har en ofrånkomlig sommarkänsla. Men om Braids är ett äventyr - en utflykt eller en tur till stranden - så är "Verdugo hills" en siesta i hängmattan. Att lyssna på Caroline är som att kisa upp mot himlen en stilla sommardag och slås av hur vackra molnen faktiskt är. Men allt är inte rosa och fluffigt: Lyssna exempelvis på de isande syntharna och marschtrummorna i "Snow". Här finns precis tillräckligt mycket mörker och komplexitet för att upprätthålla intresset hela vägen igenom. Carolines "Verdugo hills" är ett riktigt fint substitut i väntan på Björks kommande "Biophilia".


söndag 8 maj 2011

till N

En av den här bloggens få regelbundna läsare har lämnat oss. Vi stiftade bekantskap för ett antal år sedan via ett numera nerlagt musikforum. Jag vill minnas att året var 2004 och det var i en Prince-diskussion som vi "fann varandra". Något fick mig att sitta fastklistrad vid skärmen till långt inpå småtimmarna: Det var som att den entusiasm den här mannen verkade känna inför precis all musik han gillade, smittade av sig.

Vi träffades aldrig i "verkligheten" men vi höll kontakten regelbundet via internet. Senast jag hörde från honom var för drygt två veckor sedan dagen innan min födelsedag och i helgen nåddes jag av beskedet om hans död. Jag uppfattade alltid N som en av de mest osjälviska, snälla och musikälskande människor jag varit i kontakt med. Vila i frid käre musikvän, du är saknad!

fredag 6 maj 2011

Cult of Youth - Cult of Youth


Att den avsomnade goth-genren har sett nytt ljus (eller kanske snarare mörker) på senare år är knappast något nytt för den som har lyssnat på Cold Cave eller Esben & the Witch. Albumdebuterande Cult of Youth har varit förband åt en annan ung artist med smak för det teatrala och mörkerdramatiska: Zola Jesus.

Det handlar dock inte om goth, snarare är Cult of Youth en korsbefruktning mellan två (nåja) närbesläktade genrer: post-punk och neo-folk. Tidiga Death in June är kanske den mest uppenbara referensen men det är inte hela sanningen. Det här är musik framförd på till största delen akustiska instrument - akustisk gitarr, fiol och diverse slagverk - men med energi och aggressivitet som vore de ett brittiskt punk-band 1977. Att Crass är ett av låtskrivaren Sean Ragons favoritband säger faktiskt en del och låtar som "Monsters" och "Lace up your boots" skulle kanske kunna gå under epitetet "mörk, akustisk punk".

När Sean Ragons mörka, rassliga sång övergår i skrikande framstår Shane MacGowan som en honungsinlindad Michael Bolton i jämförelse. Men råheten är en del av charmen precis som de enkla men snygga DIY-arrangemangen. Om du gillar Death in June, Rome och Current 93 men tycker att de grånande herrarna Douglas och Tibet kan vara väl pretto emellanåt och vill ha mer punk så är det bara att gratulera: Du har fått ett nytt favoritband!

onsdag 4 maj 2011

40 Watt Sun - The Inside room

Nämn doom metal och två referenser dyker upp i mitt huvud: Först My Dying Brides überpretentiösa hjärta-smärta- och fiol-metal. Sedan de svårgenomträngliga drone-verken från Sunn O))), Khanate och liknande band i genrens experimentiella av-arter.

40 Watt Sun är något helt annat: Jag har faktiskt svårt att hitta något att jämföra med - men då ska det erkännas att jag ännu inte har bekantat mig med Warning, Patrick Walkers förra band där 40 Watt Sun har sitt ursprung. Det är mörkt, nedstämd och långsamt malande - "The Inside room" består av fem låtar som tillsammans klockar in på strax under 50 minuter. Men på samma gång skört och bräckligt, vackert och melodiöst.

Patrick Walker sjunger så vackert han bara kan. Hans röst och känsla för sorgsna, episka melodier utgör en stark kontrast mot den mörka sörjan av tokdistade gitarrer och trum-pisk som flyter fram i bakgrunden. Ja, han sjunger verkligen - 40 Watt Sun är hård musik totalt befriad från tuffhetskomplex. Som ett Red House Painters med distade gitarrer. Våren 2011 blev rockmusik varken ledsnare eller vackrare än så här:

onsdag 20 april 2011

Pulp - This is hardcore


Jag kommer fortfarande ihåg första gången jag hörde "Common people". Det var som att en jordbävning hade drabbat den lilla sovstaden jag växte upp i. Jag förstod direkt att något exceptionellt hade hänt. Men inte riktigt vad.

Varför var det just "Common people" som gav det lilla indie-bandet Pulp ett fete-mainstream-genombrott och gjorde att de plötsligt (i vart fall under sommaren 1995) var större än Michael Jackson? Det är inte så att de lärde sig göra perfekt popmusik först 1995. Faktum är att flera tidigare singlar som "Babies" eller "Do you remember the first time?" snarare utgör bättre skolboksexempel på perfekta, catchy pop-singlar. Visst är texten underfundig men den beskriver ett typiskt brittiskt fenomen - klass-snobberiet - och är rätt svår att översätta till svenska.

Pulps största stund var dock varken "Common people" eller följande skivan "Different class". Det var uppföljaren "This is hardcore". Något som många hade glömt (och de flesta var helt omedvetna om) när Pulps trallvänliga britpop erövade dansgolven var att de från början var något helt annat: Ett svårmodigt, arty rockband som skaffade en violinist för att Velvet Underground hade det. På "This is hardcore" tog de steget tillbaka och genom att kombinera sin tidigare fäbless för svulst och svårmod med den nyfunna känslan för perfekta popmelodier skapade de en av 90-talets stora epics.

Det är en på alla sätt äldre, mer ärrad och cynisk Jarvis Cocker vi möter på "This is hardcore". Skivan visar Pulps fulla potential: Från det storslaget orkestrerade titelspåret (att Scott Walker skulle producera uppföljaren "We love life" kändes inte det minsta otippat) till Bowie-massakern "Party hard". Naturligtvis finns här en hel del väldigt fina popbagateller också som "Dishes" och "A little soul". Men de lämnar en bitter eftersmak och ingenting blir lika problemfritt som "Underwear" eller "Bar Italia" på "Different class".

Nu är Pulp tillbaka! I sommar ger de sig ut på turné och är ett av affisch-namnen på årets Way Out West. Jag gissar på att det blir hitkavalkad och hoppas på att de även får med några spår från den här förbisedda pärlan.