Caroline - Verdugo hills

Jag tycker egentligen det är rätt tråkigt att unga sångerskor med "lite egen sångstil" ska jämföras med Björk hela tiden. Men här är Björk-jämförelsen befogad. Inte när det gäller japansk-ättade Caroline Lufkins väna röst som ligger betydligt närmre Stina Nordenstam. Men med speldosor, klockspel och försiktigt knaster i bakgrunden skulle musiken på Carolines andra soloskiva "Verdugo hills" kunna passera för något av en lågbudget-version av isländskans undersköna "Vespertine".

Den forne Mice Parade-medlemmen (och lillasystern till J-pop-stjärnan Olivia Lufkin) gör dream-/glitch-pop som är otroligt avkopplande skön att lyssna på. Det är musik som, precis som Braids debut tidigare i år, har en ofrånkomlig sommarkänsla. Men om Braids är ett äventyr - en utflykt eller en tur till stranden - så är "Verdugo hills" en siesta i hängmattan. Att lyssna på Caroline är som att kisa upp mot himlen en stilla sommardag och slås av hur vackra molnen faktiskt är. Men allt är inte rosa och fluffigt: Lyssna exempelvis på de isande syntharna och marschtrummorna i "Snow". Här finns precis tillräckligt mycket mörker och komplexitet för att upprätthålla intresset hela vägen igenom. Carolines "Verdugo hills" är ett riktigt fint substitut i väntan på Björks kommande "Biophilia".

till N

En av den här bloggens få regelbundna läsare har lämnat oss. Vi stiftade bekantskap för ett antal år sedan via ett numera nerlagt musikforum. Jag vill minnas att året var 2004 och det var i en Prince-diskussion som vi "fann varandra". Något fick mig att sitta fastklistrad vid skärmen till långt inpå småtimmarna: Det var som att den entusiasm den här mannen verkade känna inför precis all musik han gillade, smittade av sig.

Vi träffades aldrig i "verkligheten" men vi höll kontakten regelbundet via internet. Senast jag hörde från honom var för drygt två veckor sedan dagen innan min födelsedag och i helgen nåddes jag av beskedet om hans död. Jag uppfattade alltid N som en av de mest osjälviska, snälla och musikälskande människor jag varit i kontakt med. Vila i frid käre musikvän, du är saknad!

Cult of Youth - Cult of Youth

Att den avsomnade goth-genren har sett nytt ljus (eller kanske snarare mörker) på senare år är knappast något nytt för den som har lyssnat på Cold Cave eller Esben & the Witch. Albumdebuterande Cult of Youth har varit förband åt en annan ung artist med smak för det teatrala och mörkerdramatiska: Zola Jesus.

Det handlar dock inte om goth, snarare är Cult of Youth en korsbefruktning mellan två (nåja) närbesläktade genrer: post-punk och neo-folk. Tidiga Death in June är kanske den mest uppenbara referensen men det är inte hela sanningen. Det här är musik framförd på till största delen akustiska instrument - akustisk gitarr, fiol och diverse slagverk - men med energi och aggressivitet som vore de ett brittiskt punk-band 1977. Att Crass är ett av låtskrivaren Sean Ragons favoritband säger faktiskt en del och låtar som "Monsters" och "Lace up your boots" skulle kanske kunna gå under epitetet "mörk, akustisk punk".

När Sean Ragons mörka, rassliga sång övergår i skrikande framstår Shane MacGowan som en honungsinlindad Michael Bolton i jämförelse. Men råheten är en del av charmen precis som de enkla men snygga DIY-arrangemangen. Om du gillar Death in June, Rome och Current 93 men tycker att de grånande herrarna Douglas och Tibet kan vara väl pretto emellanåt och vill ha mer punk så är det bara att gratulera: Du har fått ett nytt favoritband!

40 Watt Sun - The Inside room

Nämn doom metal och två referenser dyker upp i mitt huvud: Först My Dying Brides überpretentiösa hjärta-smärta- och fiol-metal. Sedan de svårgenomträngliga drone-verken från Sunn O))), Khanate och liknande band i genrens experimentiella av-arter.

40 Watt Sun är något helt annat: Jag har faktiskt svårt att hitta något att jämföra med - men då ska det erkännas att jag ännu inte har bekantat mig med Warning, Patrick Walkers förra band där 40 Watt Sun har sitt ursprung. Det är mörkt, nedstämd och långsamt malande - "The Inside room" består av fem låtar som tillsammans klockar in på strax under 50 minuter. Men på samma gång skört och bräckligt, vackert och melodiöst.

Patrick Walker sjunger så vackert han bara kan. Hans röst och känsla för sorgsna, episka melodier utgör en stark kontrast mot den mörka sörjan av tokdistade gitarrer och trum-pisk som flyter fram i bakgrunden. Ja, han sjunger verkligen - 40 Watt Sun är hård musik totalt befriad från tuffhetskomplex. Som ett Red House Painters med distade gitarrer. Våren 2011 blev rockmusik varken ledsnare eller vackrare än så här: