Lykke Li - Wounded rhymes‏

Jag är väl medveten om att det redan har tjatats till leda om "Wounded rhymes" i det allmänna mediebruset. Men jag måste skriva några egna rader: Det här är helt enkelt chockerande bra!

Chockerande därför att Lykke Li Timotei Zachrisson i mitt tycke har gjort årets hittills bästa skiva. Och det hade jag då sannerligen inte väntat mig! Nog för att "Youth novels" var en lovande debut men jag hade inte trott att den bara visade en bråkdel av hennes potential.

Hur det låter? Ja, på många sätt är det en naturlig fortsättning på "Youth novels" men bättre på alla sätt. Mer genomarbetare arrangemang, mer smittsamma melodier och en äldre, mognare Lykke Li med mer säkerhet i rösten.

Nog för att jag instämmer i hyllningarna men jag tycker ändå att medieuppmärksamheten kring "Wounded rhymes" har varit något snedvinklad. Många har kallat det för en "svååår" skiva och påpekat att det inte är något för alla. Och det där är helt uppåt väggarna fel.

"Wounded rhymes" är inget annat än rak, självklar popmusik. Nio av tio låtar handlar om kärlek. Även om den inte är jätteupplyftande så handlar den om allmänmänskliga ämnen och melodierna sitter efter första lyssningen. Bästa låten "Sadness is a blessing" hade kunnat passera för en skapelse från Berry Gordy Jrs hit-fabrik.

Trots att jag verkligen gillar "Wounded rhymes" är jag inte helt bekväm med att Lykke Li numera tillhör det där skiktet av svenska artister (tillsammans med Håkan och Robyn) som ingen recensent får skriva ett ont ord om. För det är skillnad på att älska någon och att krama ihjäl någon.

Asobi Seksu - Flourescence‏

Asobi Seksus problem är att de levererade sitt ouppnåeliga mästerverk för tidigt i karriären. För varje skiva de ger ut efter den närmst perfekta blandningen av shoegaze och dreampop de fick till på "Citrus" - i mitt tycke en av 00-talets bästa skivor - sitter vi bara och hoppas på att något ska låta lika episkt som "Lions + tigers". Eller att de ska leverera en melodislinga som kan tangera otroligt undersköna "Thursday". Och varje gång blir vi besvikna.

Därmed inte sagt att det är läge att räkna ut post-Citrus-Asobi. Förra skivan "Hush" var måhända rätt vag i konturerna men den rymmer en stor förtjänst: Låten "Transparence". Det är en av de Asobi-låtar som jag oftast återkommer till (jämte tidigare nämnda "Thursday" och "Lions + tigers"). Där visar duon James och Yuki (som är ett par även privat) att de kan skriva oemotståndliga poprefränger och få dem att låta självklara och fjäderlätta och inte nödvändigtvis måste dränka dem i rundgång.

Efter "Hush" är nya skivan "Flourescence", ett stort steg framåt. Här får popmelodierna större spelrum och Asobi tillåter sig bli mer direkta. Glädjande nog är även taggtrådsgitarrerna tillbaka men de förpassas ofta till bakgrunden och tar inte lika mycket utrymme som på första skivorna där de målade grafitti över hela paletten.

För den som har följt Asobi Seksu en tid lär "Flourescence" inte rymma några större överraskningar. Det är en naturlig utveckling av deras sound: Lite mer slipat, producerat och ett uns mer tillrättalagt. Men Yuki och James fortsätter att hämta all inspiration från ett svunnet 80-tal och ett tidigt indie-90-tal någonstans mitt emellan My bloody Valentine, Cocteau Twins och The Sundays.

Mest lyckad är helt oemotståndliga popdängan "Perfectly crystal". Med sin naiva melodi låter den som om Kevin Shields hade stulit en tidig Kylie Minogue-låt och klätt den i isande synthar och distade gitarrer istället för Stock Aitken Watermans sedvanligt slickade arrangemang. Ni förstår antagligen redan att det är helt underbart: Första gången jag lyssnade igenom "Flourescence" var jag tvungen att gå tillbaka och köra "Perfectly crystal" fem gånger på raken.

Även första singeln "Trails" är riktigt lyckad: Med sina lager-på-lager av distade gitarrer är det kanske det hårdaste som Asobi Seksu har gjort och inte särskilt representativ för skivan. Till höjdpunkterna hör också dreampop-låten "Counterglow" där James Hannah tar över lead-sången och den oemotståndligt charmiga J-pop-dängan "Trance out".

Det är dock inte tal om någon ny "Citrus". "Flourescence" har en del brister: Den till en början så vackra "Leave the drummer out there" vimsas bort i en långt, proggigt instrumental-parti. Yuki Chikudates begränsningar som sångerska blir allt mer uppenbara och jag önskar hon kunde lämna över mikrofonen till sin partner lite oftare.

Men det är ju egentligen bara petitesser. Asobi Seksu gör en sjujävlens trevlig, poppig variant av shoegaze, även på "Flourescence". Bring on the 90-tals-nostalgi!