22 Pistepirkko - Eleven

I maj 2005 såg jag 22 Pistepirkko på KB. Det har kommit att bli en av de där konserterna som fastnat lite extra i minnet. Nej, inte är det på något vis det bästa jag sett men det är sällan man snubblar över något så genuint och sympatiskt som 22 Pistepirkko.

Tre gamla rockfarbröder (två bröder och deras barndomsvän) från Utajärvi, en håla i mittersta Finland, som spelar den musik de själva gillar. Och fortsätter med det år efter år. Till synes opåverkade av trender och trots att den blygsamma beundrarskaran knappt tycks växa. Det är så långt från blogg-hyper och trendängslighet det går att komma och det känns alltid som ett privilegium att få ta del av det egna lilla universum som 22 Pistepirkko har byggt upp under 30 års tid.

För i år fyller 22 Pistepirkko gubbe. En vanlig, väldigt märklig missuppfattning är att de skulle ha hållit på och lirat bredbent rock sedan starten 1980. De må ha börjat som ett lädervästat Ramones med en väldigt egensinnig och charmig finsk version av punk (på väääldigt knackig, finskt klingande engelska). Men den som rotar lite i diskografin upptäcker snart att de under åren har provat på väldigt många olika stilar: Såväl country och blues som ambient och trip-hop. I regel är de så catchy att man inte vet vilken genre man ska stoppa dem i: Basturock eller tallskogspop?

Under 90-talet snöade rockfarbröderna allt mer in på elektronisk musik. Det var unden den här perioden de gjorde min personliga 22 Pistepirkko-favorit "Eleven". När den släpptes 1998 var trip-hop det hippaste som fanns och Tricky anlitades flitigt av reklambyråerna. Finnarna lyssnade och lät sig inspireras. "Eleven" är följaktligen full av Massive Attack-liknande keyboards och släpiga dansrytmer.

Men det låter ändå omisskänligt 22 Pistepirkko. Influenserna från stora förebilden Velvet Underground är alltid närvarande. Och det är i mötet mellan deras väl beprövade rotrock och den nyfunna fäblessen för urban stämningsmusik som de får till flera av sina största stunder: Som den fullkomligt majestätiska "Beautiful morning".

Vi spolar fram till år 2010. 22 Pistepirkko är ute på en "jubileumsturné" för att fira sina 30 år som band. De lämnar Finland för resten av Europa nästa år och i början av mars 2011 når de Danmark. Jag hoppas på att de ännu en gång tar sig över bron och gör några Sverige-stopp för på scen är 22 Pistepirkko, efter alla dessa år, något av det tightaste som finns.

Coil - The Ape of Naples

Igår nåddes vi av den tragiska nyheten om Peter "Sleazy" Cristophersons bortgång. "Sleazy" var en av industri-genrens stora ikoner. Han ingick i orginaluppsättningen av Throbbing Gristle som skapade hela genren. Men vad som är än mer viktigt är att han tillsammans med John Balance, bildade Coil.

När Throbbing Gristle dök i slutet av 70-talet ville de provocera och skrika högre än alla andra. Ibland är det precis vad som behövs men milt sagt har inte allt i deras jättelika låtkatalog åldrats med värdighet.

Coil hade högre ambitioner än så. De visade vilka oanade möjligheter som fanns med det nya regelverk som Throbbing Gristleuppfunnit. Coil byggde på subtila detaljer snarare än konfrontationer. Inte sällan vävde de in alltsamman i obegripliga koncept vilket kan ha gjort duon till det mest pretentiösa bandet sedan Magma.

Med tiden kom de att närma sig såväl ambient som modern dansmusik på sitt eget mycket speciella vis och en del av deras omfattande output har mycket gemensamt med Aphex Twin och kan gå för Intelligent Dance Music. De var ett av Trent Reznors stora favoritband (Nine Inch Nails-farbrorn har t.o.m. döpt sitt nya band How to destroy angels efter Coils första singel).

Något som gör Coil helt unika är det faktum att de gav ut sin bästa musik postumt. "The Ape of Naples" gavs ut några månader efterJohn Balances död år 2004. Det är en otäck skiva. Texterna, de mörka stämningarna, precis allting förebrådar ond bråd död till den grad att man undrar om herr Balances tragiska bortgång verkligen var en olycka.

John Balance var vid den här tiden djupt nergången i psykisk ohälsa och missbruk. Men det här är något helt annat än kåkfararen Dan Treacys tragiska fyllekonserter med sitt "nya" Television Personalities. "The Ape of Naples"-John är en ärrad man som sjunger så vackert han bara kan och vädjar om förlåtelse i "Cold cell". Som får "The tattooed man" att låta som världens kanske sorgligaste kärlekssång.

Här finns inget av den konfrontation eller de oljudskaskader man så ofta förknippar med benämningen industri. Allt är avskalat och skört. "Riktiga" instrument: trumpeter, dragspel, xylofoner sveper förbi sida vid sida med "Sleazy" Cristophersons abstrakta ljudbyggen.

Nu har även "Sleazy" dött, endast 55 år gammal. Tyvärr kanske inte jätteoväntat då vi inte finner många renlevnadsmän bland industrins pijonärer. Farväl och tack för allt! Rest in Sleaze!

Belle & Sebastian - Write about love

Trots att indiepop förmodligen är det som jag lyssnat mest på under mitt vuxna liv så kom genren faktiskt in sent i mitt liv. När jag växte upp tyckte jag att det, jämte Björk, var goth- och synth-musik som var grejen. En eftermiddag när jag var i full färd med att öva mig på att slå ut med armarna lika fräckt som Andrew Eldritch gör i Sisters-videon "Lucretia my reflection" hemma i pojkrummet, damp ett packet ner på hallmattan.

Det var ett kuvert som innehöll Belle & Sebastians då nyutkomna "The boy with the arab strap". En present från tidningen pop# som jag prenumerade på av två anledningar: 1. De var de enda som tog det här med popmusik på ordentligt allvar 2. De skrev faktiskt en hel del om Björk. Ibland till och med om Einstürzende Neubauten.

Jag satte "The boy with the arab strap" i cd-spelaren. Först tyckte jag det lät mesigt och tråkigt men när jag kom till åttonde låten "Dirty dream #2" hände något. Man kan säga att det var vid det tillfället som jag upptäckte den inneboende kraften i en enkel poplåt.

Sedan dess har Belle & Sebastian alltid funnits vid min sida. De har aldrig varit mitt största favoritband men de var inkörsporten till en ny värld som var skör, vacker och helt gigantisk i sin omfattning (till skillnad från gothernas värld som började med Bauhaus och slutade med Sisters). Därför har jag alltid stått i tacksamhetsskuld till B & S.

Efter ett uppehåll på fyra år är Belle tillbaka med "Write about love". Att lyssna på den känns som att återse en kär gammal vän och upptäcka att personen ifråga inte alls har förändrats.

Efter de mer eller mindre lyckade bredbenta experiment som föregick uppehållet, har Belle & Sebastian hittat hem! Det räcker med att bläddra i konvulutet med bilder på ett perfekt indie-par som läser Keats och Yeats för att slungas tillbaka till ett sent 90-tal. En tid långt före blogg-hyper.

Allt låter helt rätt. När Stuart Murdochs röst först gör entré två minuter in i "I didn't see it coming". När call- and response-körerna kommer in på precis rätt ställe i "Come on sister". 60-tals-orgeln i "I'm not living in the real world". Ja, de får det till och med att låta helt rätt när de bjuder in myspys-fröken Norah Jones för duett i "Little Lou, ugly Jack, prophet John".

Jag lyssnar på "Write about love" på vägen till jobbet en grådisig måndagsmorgon. Jag minns när jag satt på bussen på väg till mönstringen och lyssnade på "Tigermilk" i freestylen och bara längtade därifrån. Känslan kommer smygande tillbaka. Men det handlar inte om nostalgi. Det handlar om att vissa saker är bestående.

Välkomna!

Välkomna till final muzaks nya hem!

Ni kan läsa mina gamla inlägg, recensioner och årslistor på:
http://antz.blogg.se