Årets skivor 2011

1. Fucked Up - David comes to life
2. P J Harvey - Let England shake
3. Cult of Youth - Cult of Youth
4. EMA - Past life martyred saints
5. Lykke Li - Wounded rhymes
6. 40 Watt Sun - The Inside room
7. The Horrors - Skying
8. Björk - Biophilia
9. Cold Cave - Cherish the light years
10. Chelsea Wolfe - Apokalypsis

11. Skinny Puppy - HanDover
12. Caroline - Verdugo hills
13. Kurt Vile - Smoke ring for my halo
14. tUne-yArDs - Whokill
15. Braids - Native speaker
16. Baby Dee - Regifted Light
17. IAMX - Volatile times
18. S.C.U.M - Again into eyes
19. Zola Jesus - Contaous
20. Anna Järvinen - Anna själv tredje

21. Blood Ceremony - Living with the Ancients
22. The Walkabouts - Travels in the Dustland
23. Esben & the Witch - Violet cries
24. ohGr - unDeveloped
25. Little Dragon - Ritual union
26. Anna Ternheim -  The Night visitor
27. Asobi Seksu - Flourescence
28. Girls - Father, son, holy ghost
29. Necro Facility - Wintermute
30. The War on Drugs - Slave ambient

31. Ane Brun - It all starts with one
32. Deerhoof - Deerhoof vs Evil
33. Covenant - Modern ruin
34. WU LYF - Go tell fire to the mountain
35. TV on the Radio - Nine types of light
36. James Blake - James Blake
37. Anna Calvi - Anna Calvi
38. Clan of Xymox - The Darkest hour
39. Vivian Girls - Share the joy
40. Wire - Red barked tree

2011 - Årets skivor så här långt...

final muzak uppdateras allt mer sällan nuförtiden. Det beror på att större delen av mina musik-skriverier numera hamnar på rockfoto.nu

Alltså: Surfa över till rockfoto.nu - Sveriges bästa musiksite (som dessutom uppdateras dagligen)!

...efter att ni tagit del av mina 20 bästa skivtips från första halvan av 2011 vill säga:

40 Watt Sun - The Inside room

Doom metal för Red House Painters-fans. Den musikaliska motsvarigheten till att slita ut sitt hjärta med sina bara händer. När hjärtkrossade Patrick Walker sjunger så vackert han bara kan över massiva gitarrväggar är det bara att plocka fram stora näsdukspaketet!

P J Harvey - Let England shake
Polly Jean gav, något chockerande, ut sin bästa skiva sedan "To bring you my love" i år. Att de osentimentala skildringarna av krigets fasor på "Let England shake" har hyllats unisont är inte konstigt: Det är inte bara väldigt bra, det är en skiva som behövs!

Lykke Li - Wounded rhymes
Nog för att "Youth novels" var en lovande debut men det här hade jag faktiskt inte väntat mig! "Wounded rhymes" är på alla sätt bättre: Mer genomarbetare arrangemang, mer smittsamma melodier och en äldre, mognare Lykke Li Timotei Zachrisson med mer säkerhet i rösten.

Cold Cave - Cherish the light years
Stora känslor, unge Werther-komplex, isande synthar, pulserande beats, Cure-gitarrer. Robert Smith, Dave Gahan, ni kan gå i pension med gott samvete!

Cult of Youth - Cult of Youth
Tidiga Death in June är kanske den mest uppenbara förlagan för de här ynglingana från Brooklyn. En mörk blandning av post-punk och neo-folk med mer melodikänsla och intensitet än vi är vana vid.

Braids - Native speaker

Precis som fjorårets Beach House, fick Braids debut sommaren att komma tidigt. Att lyssna på "Native speaker" är som att ligga utsträckt på en gräsmatta en varm sommardag, titta upp mot himlen och slås av hur vackra molnen faktiskt är.

IAMX - Volatile times
IAMX fjärde skiva ger tydliga associationer till Depeche Mode och Nine Inch Nails men låter på samma gång modern, melodiös och väldigt egen. Chris Corner & co har potential att nå en bred publik långt utanför de svartklädda kretsarna.

Caroline - Verdugo hills
Fylld med speldosor, klockspel och försiktigt bakgrundsknaster skulle Caroline Lufkins (tidigare i Mice Parade) andra soloskiva kunna passera för en lågbudget-version av Björks "Vespertine". Ett finfint substitut i väntan på "Biophilia".

Baby Dee - Regifted Light
Det är på årets till största delen instrumentala "Regifted light" som snart 60-årige, transsexuella harpspelaren och pianisten Baby Dee på allvar träder fram som stor kompositör. Vackert, episkt och fullständigt tidlöst

Esben & the Witch - Violet cries
Nykomlingarna från Brighton gör depprock för 10-talet någonstans mitt emellan Foals och Siouxsie & the Banshees. Snyggt, suggestivt och långt mer over-the-top än vi är vana vid när det gäller unga debutanter.

Blood Ceremony - Living with the Ancients
Autentisk doom metal som den lät på Sabbaths 70-tal. Med nedstämda gitarrer, tvärflöjt och svart magi skulle kanadensiska Blood Ceremony kunna passera för det där samarbetet mellan Black Sabbath och Jethro Tull som aldrig blev av. Stort plus för sångerskan Alia O'Brien!

Anna Järvinen - Anna själv tredje
Äntligen har Anna släppt alla hämningar för hur storslagen och sentimental musik får vara. Trivsam indie-pop är utbytt mot stora arrangemang med svepande stråkar. Och plötsligt blev fru Järvinen en av landets mest intressanta artister.

Asobi Seksu - Flourescence
Shoegaze-popiga Asobi fortsätter att hämta all inspiration från ett svunnet 80-tal och ett tidigt indie-90-tal någonstans mitt emellan My bloody Valentine, Cocteau Twins och The Sundays. Och med "Perfectly crystal" har de fått till årets mest oemotståndliga popdänga!

Anna Calvi - Anna Calvi
Begåvad brittisk debutant som ofrånkomligen för tankarna till P J Harvey. Det är snyggt, dramatiskt och som hämtat ur en David Lynch-film: Lyssna på "Blackout"!

Deerhoof - Deerhoof vs Evil
Om du en gång har förälskat dig i Deerhoofs helt egna hybrid av bångstyrigt oljud och söta poplåtar anno "Sonic Youth möter Shonen Knife" i en bussolycka är det bara att gratulera: Här har du mer av samma vara!

R.E.M. - Collapse into now
Låt gå för att de står i skuggan av sina fornstora dagar men det som faktiskt är glädjande med dagens R.E.M. är att de - efter en lång period av rikemanslekar i studion - har återupptäckt vad de är bäst på. "Collapse into now" rymmer replokalsrock, jangle-pop och en duett med Patti Smith!

Cut Copy - Zonoscope
Om Bee Gees hade återfötts som klubb-besökande hipsters hade det kanske kunnat låta så här: En hybrid av elektroniska dansrytmer, stämdång och catchy refränger som för tankarna till Yeasayers utomordentliga "Odd blood".

James Blake - James Blake
Blott 22-årige James Blake gör kaos med allt vad genrer heter: soul, dubstep, electronica, singer/songwriter, autotune. Så introvert och minimalistiskt att det får generationskamraterna The xx att framstå som gamla arenarockare.

Circle - Infektio
Finska farbröderna i Circle har gjort sin helt egna kombination av kraut, metal och galenskap i snart två decennier nu. "Infektio" är en mestadels instrumental resa över ett kargt, finskt kraut-landskap. Monotont, märkligt och hotfullt men fascinerande!

Covenant - Modern ruin
Helsingborgs synthpop-stolthet har äntligen gett upp planerna på att bli Sveriges Depeche Mode och gör nu något helt. "Modern ruin" är retro-futurism för 10-talet: Jag säger bara "Beat the noise"!

Några andra som också gjort bra ifrån sig: Vivian Girls, Glasvegas, Wire, Current 93, Clan of Xymox, Faust, Ulver, Der Blutharsch and the Infinite Church of the Leading Hand m.fl.

Radiohead - The King of Limbs

Det var ett nytt Radiohead som föddes när de helt oannonserat gav ut "In Rainbows" mot "frivillig betalning" i slutet av 2007. På gott och ont.

Efter att ha varit "The Corporate Face of Anti-Corporate Rock" i över ett decennium visade de plötsligt att de menade allvar. Att de verkligen var trötta på arenarock, weltschmerz och kändispartaj.

Och det var på gott och ont. För en del av tjusningen med Radiohead var just deras förmåga att överbrygga dessa två världar. Att, som på "Kid A", blanda Charles Mingus med glitch-electronica men samtidigt få till en självklar cigarett-tändar-refräng som "Motion picture soundtrack".

Radiohead har varit ett av mina favoritband sedan "OK Computer". När de orsakade kalabalik bland rockrävarna med tidigare nämnda electronica-experimentet "Kid A" suckade jag åt bakåtsträvarna som bara ville att Thom Yorke & Co skulle göra daterad britpop. Nu är det jag som är bakåtsträvaren. För "The King of limbs" är faktiskt det första Radiohead-släppet som någonsin lämnar mig lite besviken.

Den är på många sätt en naturligt fortsättning på "In Rainbows". Fast utan rocken, utan något som sticker ut och utan något lika underskönt vackert som "Weird fishes/Arpeggi" eller "Nude". Låtar som "Lotusflower" och "Bloom" smattrar förbi och det låter snyggt, urbant och modernt (ungdomarna upplyser mig om något som kallas post-dubstep). Musiken smyger sig långsamt på och "The King of Limbs" utgör ett riktigt snyggt soundtrack till storstaden framåt småtimmarna.

Men bara "snyggt" och "bra" räcker inte när det gäller Radiohead. Jag förväntar mig att de ska göra underverk. Varje gång. Kanske har jag för höga förväntningar men Radiohead har gjort sin svagaste skiva sedan "Pablo honey".

Braids - Native speaker

Jag har skrivit om kanadensiska Braids tidigare, när jag tipsade er om nya namn att hålla utkik efter under 2011. Men en liten notis är inte nog när det gäller det här bandet. De förtjänar åtminstonde ett eget inlägg.

För debutskivan "Native speaker" är precis så vacker och fulländad som man hade hoppats på efter att ha hört singeln "Lemonade". Sentida Animal Collective är den första och kanske mest uppenbara referensen som dyker upp men det är inte hela sanningen. Braids är på alla sätt snällare mot öronen. Det vilar en ständigt närvarande sommarkänsla över hela "Native speaker". Jag tänker på isländska Múm och även lite på landskvinnan Björks gamla band The Sugarcubes.

Med "Native speaker" i lurarna känns det som att sommaren redan har kommit. Oavsett vad SMHI säger.

The Go! Team - Rolling blackouts

Mitt förhållande till The Go! Team är inte helt oproblematiskt. Grundaren Ian Parton vill förena allt han gillar i musikväg på en och samma gång: Sonic Youth-gitarrer, 60-tals-girl groups, blaxploitation-soundtracks, old school hip-hop. Som en bortskämd snorunge som får allt han pekar på. Och en sådan kille är det ju faktiskt ingen som gillar.

Trots att jag inte var helt övertygad första gången jag hörde "Ladyflash" var det något som fick mig att lyssna igen och ge The Go! Team en ny chans. För under deras ironiska t-shirts, pastellfärgade solglasögon och all ansträngd hipphet ryms ibland riktigt stor popmusik.

Glädjande nog är det popmusiken och den melodiösa sidan som har fått ta ett rejält steg framåt på "Rolling blackouts". De har tonat ner på hejaklacks-ramsorna och...ja ni vet, allt det där som gör att The Go! Team kan tendera att låta som ett skränigt barnprogram.

Och ibland får de verkligen till det: "Ready to go steady" och "Buy nothing day" (som gästas av Bethany från Best Coast) är helt oemotståndliga, Phil Spector-värdiga girl group-dängor. "Secretary song" är en söt 50-tals-pastisch som förgylls lite extra av att Deerhoof-Satomi dyker upp. "Bust out brigade" hade platsat på någon av Public Enemys 80-tals-skivor.

Det är allt på en och samma gång precis hela tiden vilket måhända kan få skivan att kännas lite nyansfattig. Men The Go! Team blir framför allt aldrig tråkiga och i lagom doser är "Rolling blackouts" ett helt utomordentligt botemedel mot vinterdepressioner!

Jag har intervjuat The Go! Teams Ian Parton för Rockfoto. Det kommer ni att kunna läsa mer om när siten nylanseras i början av februari.

Teitur - Stay under the stars

När jag och min flickvän (numera sambo) först träffades bodde vi 14 mil från varandra. Vi jobbade och levde i olika städer och avståndet gjorde att vi i princip bara kunde ses på helgerna. För att stilla den långa väntan däremellan ägnade vi oss åt den kanske mest romantiska bland kärleksyttringar: Vi bytte bland-skivor med varandra.

En av de låtar som jag först fastnade för bland plastbitarna från kärestan var "Sleeping with the lights on" med Teitur - En färöisk singer/songwriter som då var en ny bekantskap för mig. Och på många sätt ett perfekt soundtrack till början av en förälskelse.

Teitur Lassen fick en del uppmärksamhet i vårt land när han för några år sedan sa i en intervju att om det finns gott och ont i musikvärlden så är Madonna Djävulen. Måhända ett lite fånigt uttalande men det säger faktiskt en hel del om Teitur. Jag tror inte ens att han sa det för att provocera: Det är bara så att i Teiturs värld där uppriktigheten och det personliga tilltalet är det viktigaste av allt, blir Madonna med sin ängsliga trendkänslighet den naturliga motpolen.

2006 års "Stay under the stars" blev min personliga favorit efter att ha lyssnat in diskografin. Här har han tagit ett steg bort från den avskalade singer-songwriter-debuten "Poetry & aeroplanes" (tänk en glad Nick Drake) och fläskat ut arrangemangen något. Men det finns inga överflödiga detaljer. Melodierna känns helt självklara och precis varje låt är en potentiell hit. Jag har ingen aning om hur många av skivans 12 spår som är självbiografiska men han lyckas alltid övertyga mig.

Och efter lite tid i hans sällskap önskar man honom bara allt gott!

Teitur är just nu ute på turné och har tre Sverige-datum inbokade:
2011-02-23 - Pusterviksbaren, Göteborg
2011-02-24 - Debaser, Malmö
2011-02-25 - Debaser Medis, Stockholm

2011 - Några nya namn att hålla utkik efter...

Nya släpp med gamla favoriter i all ära. Det som vi musiknördar ser fram emot när det gäller musikåret 2011 är såklart alla nya upptäckter vi kommer att göra.

Här är några lovande nykomlingar som kommer att släppa sina förstlingsverk i början av 2011:

Braids
Att lyssna på Braids låt "Lemonade" är som att ligga på en gräsmatta en varm sommardag, titta upp mot himlen och slås av hur vackra molnen faktiskt är. Om du gillar Beach House, Björk och sentida Animal Collective så kommer du sannolikt älska den här kvartetten från Montreal! Första fullängdaren "Native speaker" släpps 18:e januari.




Zoo Kid
Archy Marshall är blott 16 år gammal men låter redan mer ärrad än en gammal bluesman. Under namnet Zoo Kid sjunger han sina känslosamma sånger med stor inlevelse och en grötig, brittisk dialekt.




Egyptian Hip Hop
Namnet till trots har det här brittiska unga bandet inget att göra med varken faraoner eller Kanye West. Istället för de mina tankar till ett väldigt ungt The Cure med Arctic Monkeys frisyrer. Debutskivan släpps 15:e mars.




Esben & the Witch
Trion från Brighton har jag skrivit om tidigare. Den 8:e februari släpps debutskivan "Violet cries". Vi hoppas på mer episk mörkrock för 2010-talet, någonstans mitt emellan Siouxsie & the Banshees och The xx.

Årets skivor 2010

1. Blonde Redhead - Penny Sparkle
"Fake can be just as good" heter Blonde Redheads tredje skiva från 1997. Egentligen skulle det kunna sammanfatta hela deras karriär: Det konstskole-ättade japansk-italienska underbandet har aldrig varit innovatörer. Snarare har de lånat idéer från sina förebilder, vare sig det varit Sonic Youth, My bloody Valentine eller Scott Walker, och gjort det lite bättre och lite snyggare än alla andra.

Framför allt har de, kanske mer än någon annan, lyckats återuppfinna sitt eget sound för varje skiva samtidigt som de omisskänligt låter som Blonde Redhead. Från den larmiga, no wave-inspirerade debuten till den storslagna Scott Walker-popen på "Misery is a butterfly" och vidare till retro-shoegaze-äventyret "23".

"Penny sparkle" är ytterligare ett nytt kapitel i sagan om Blonde Redhead. Aldrig förr har det låtit så här stillsamt och minimalistiskt om Kazu, Amadeo och Simone. Men som vanligt handlar det om perfektionism. Det är små detaljer: Viskningarna i slutet av "My plants are dead", de knastrande lap top-rytmerna som kommer in på precis rätt ställe i "Love or prison", som gör helheten så fantastiskt.

Tankarna går ibland till The Cure anno "Faith". Ibland låter de som The xx fast dubbelt så gamla och minst tre gånger så ärrade. Men framför allt låter det Blonde Redhead som på sitt 18:e år fortfarande är en indie-kraft att räkna med. 2010 var "Penny sparkle" skivan som fick mig att titta ut genom fönstret och konstatera att världen är en ganska bra plats trots allt.

2. Zola Jesus - Stridulum II

När jag började lyssna på Zola Jesus förra året gjorde hon brusiga lo-fi-inspelningar som lät som P J Harvey och Suicides elaka kärleksbarn. "Stridulum II" är något helt annat: Med tillsnyggad produktion får Zolas fantastiska röst stå i centrum och de teatrala tendenser fullt spelrum. Och så har blott 21-åriga Zola Jesus (eller Nika Roza Danilova som hon egentligen heter) tagit steget från lovande nykomling till nästa, kanske klarast lysande, stjärnskott på indie-himlen.

3. Serena-Maneesh - S-M 2: Abyss in B-minor
Vill man göra det lite enkelt för sig kan man kalla norska Serena-Maneesh (frontade av syskonduon Emil och Hilma Nikolaisen) för ett shoegaze-band. "S-M2: Abyss in B-minor" är dock snarare en hydrid av shoegaze och en mängd olika stilar: Från kraut och industri i ångvälten "Ayisha abyss" till rak Stooges-rock i "Blow yr brains in the morning rain". Den som tvivlar på att det fortfarande går att göra genuin och nyskapande rockmusik såhär 45 år efter att Bob Dylan plockade upp en elgitarr, bör låna Serena-Maneesh ett öra!

4. These New Puritans - Hidden
Spöket från The Beatles verkar aldrig vilja lämna popmusiken. Därför är det så befriande att springa på en skiva som These New Puritans "Hidden", där körmusik från 1700-talet är en mycket viktigare influens. Gitarrer får stå tillbaka för pulserande marschtrummor, blåsinstrument och körer. Det är mörkt, bombastiskt och bland det mest fascinerande egensinniga jag hört i år.

5. Beach House - Teen dream
Sommaren kom tidigt i år. Närmre bestämt den 27:e januari när dreampop-duon Beach House från Baltimore gav ut sitt tredje album "Teen dream". Deras fjäderlätta pop stod för årets kanske mest välförtjänta genombrott.

6. Former Ghosts - New love
Det har skrivits några miljarder sånger om olycklig kärlek men ytterst få frontmän har lyckats låta lika desperata som Freddy Rupert. Den brusiga, analoga depp-synthpopen på "New love" hade utan större problem kunnat misstas för något som spelades på Batcave i början av 80-talet. Goth is back!

7. Swans - My father will guide me up a rope to the sky
Swans är tillbaka! Redan när "No words/no thoughts" manglar igång står det klart att Michael Gira, efter 14 års uppehåll, åter har släppt loss sin inre djävul. Det är mörkt, ironibefriat och förkrossande tungt. Men på samma gång vackert, bräckligt och fjärran från (det lite omogna) effektsökandet som präglade Swans tidiga 80-tal.

8. Anna von Hausswolff - Singing from the grave
På något sätt är det väldigt befriande att någon i Landet Lagom vågar vara så pretentiös och ta i med så mycket hjärta och smärta. I synnerhet en ung debutant som Anna Michaela Ebba Elektra von Hausswolff. Och hon har fog för sina pretentioner: Inte sällan går tankarna till "The Kick inside", debutskivan från det då 19-åriga "underbarnet" Kate Bush. 

9. Yeasayer - Odd blood
Yeasayer har spolat bort flumrocken de gjorde sig ett namn med på starkt TV on the Radio-doftande debuten "All hour cymbal" och ersatt med dansant 80-tals-pop. Men de lyckas fortfarande sammanfoga influenser från hela världens hörn i varje refräng. Det är inte ett dugg förvånande att somliga utropade "Odd blood" till årets skiva 2010 redan när den läckte i slutet av förra året.

10. Xiu Xiu - Dear God, I hate myself
Någon beskrev en gång Xiu Xiu som ett Joy Division som blir misshandlat av sina föräldrar. Det är faktiskt en ganska talande beskrivning. Annars skulle man kunna säga att Jamie Stewarts Xiu Xiu någonstans mitt emellan Bright Eyes och Nine Inch Nails blandar akustiskt, introvert svårmod med primalskrikande självexorcism. Bitvis väldigt krävande i sin svartsynthet. Men förbaskat bra!


11. The Hold Steady - Heaven is whenever
The Hold Steady håller fast vid bredbenta retro-rock. Med Craig Finns litterära ambitioner är de något av en punkigare uppdatering av Bruce Springsteens 70-tal. Glädjande nog är det när de provar nya grepp som "Heaven is whenever" fungerar som bäst. Till exmpel när det smygs in baktakts-verser i hardcore-nostalgiska "Barely breathing".


12. Current 93 - Baalstorm, sing Omega
"Baalstorm, sing Omega" är en märklig skiva även för att komma från Current 93. Skeva pianon, akustiska gitarrer och spöklika synthar bygger långsamt upp mörka, suggestiva ljudkulisser åt David Tibets som vanligt intensiva sång. Det är episkt, välgjort och riktigt fascinerande att lyssna på (även om jag saknar Currents melodiösa sida litegrann).


13. LCD Soundsystem - This is happening
På "This is happening" möter vi en ömsom mer melodiös, ömsom mer introvert grubblande James Murphy. Skivans två bästa spår placerar sig i varsin ände av skalan: Skojfriska "Drunk girls" (som utan vidare hade platsat på David Bowies "Let's dance") och suggestiva "Pow pow" som lätt kvalar in bland det bästa LCD Soundsystem någonsin har gjort.


14. Belle & Sebastian - Write about love 
Efter några mer eller mindre lyckade bredbenta experiment och ett långt uppehåll har Belle & Sebastian hittat tillbaka till sina rötter. Att lyssna på den fjäderlätta indiepopen på "Write about love" är som att åka tidsmaskin till ett sent 90-tal. En tid långt före blogg-hyper, när allt var lite enklare


15. Deerhunter - Halcyon digest
På "Halcyon digest" tonar egensinniga shoegaze-bandet Deerhunter ner manglet till förmån för sin melodiösa sida. De drömska atmosfärerna och de svårtolkade texterna för ibland tankarna till R.E.M.s "Murmur". Och det är svårt att tro att det är en tillfällighet att "Desire lines" delar titel med en av Lushs bästa låtar.


16. The Secret History - The world that never was
Michael Grace Jrs förra band My Favorite var likt hans stora idoler The Smiths, särskilt bra på att fånga känslan (som brukar dyka upp någonstans i de sena tonåren) av inte passa in någonstans. The Secret History fortsätter där My Favorite slutade, i ett jangle-igt 80-tal med de glättiga new wave-inslagen utbytta mot bredbent pubrock. Michael Grace Jr bevisar återigen att han är en mycket begåvad låtskrivare (och en av samtidens mest underskattade textförfattare).


17. James Yuill - Movement in a storm
Att blanda Ibiza-house med stillsamma singer/songwriter-betraktelser är måhända en udda kombination på pappret. 29-årige engelsmannen James Yuill får det att låta precis hur självklart som helst. Det enda svårbegripliga är varför "Crying for Hollywood" inte blev en hit.


18. Blood Axis - Born again
Det här är något helt annat än den plastiga svulst-industri som Blood Axis gjorde sig ett namn med när "The gospel of inhumanity" släpptes för 15 år sedan. "Born again" är melankolisk, eftertänksam och full av influenser från olika sorters europeisk folkmusik. Det här är precis så vackert, storslaget och inspirerat som dagens Death in June borde låta!


19. The New Pornographers - Together
Årets kanadensiska musikerkollektiv var för min del The New Pornographers. "Together" är episk popmusik med alt-country-tendenser någonstans mitt emellan Aimee Mann och Arcade Fire där refrängerna klibbar fast som tuggummi i skägget.


20. Zach Hill - Face tat
Forne Hella-trummisen Zach Hill sammanfogar brutal noise, punk och slacker-indie på ett av årets mest originella album. "Face tat" är en virvelvind på väg att svepa med allt i sin väg. Närmas med försiktighet!


21. The Gaslight Anthem - American slang
Medlemmar ur fyra olika hardcore-band ville göra mer melodiös musik men samtidigt bibehålla punkens energi. Framför allt ville sångaren Brian Fallon få utlopp för sin hejdlösa Bruce Springsteen-dyrkan. The Gaslight Anthem föddes, världen fick ett nytt Hold Steady och t.o.m. The Boss Himself visade vördnad för sina lärljungar.


22. Arcade Fire - The Suburbs
Arcade Fire är kanske det band som under 00-talet utmärkt sig mest i sin strävan att vara något mer än bara ett band i mängden. Efter "Funeral" och "The Neon bible" låter därför "The Suburbs" förvånansvärt "vanlig". Deras storslagna, orkestrerade konstskolepop har tappat en hel del i svulst men fått fler nyanser.


23. Christian Kjellvander - The Rough & the Rynge
Med båda fötterna fast förankrade i amerikansk låtskrivartradition befäster Christian Kjellvander med "The rough and the Rynge" sin position som en av landets mest begåvade låtskrivare. Dags att dra på raggsockarna och hälla upp whiskey i stora glas!


24. Afrirampo - We are ucho no ko
Japanska Afrirampo avslutade i år sin karriär med flaggan i topp. Dubbelmackan "We are ucho no ko" är Oni och Pikas mest genomarbetade blandning av garage-rock, noise och allmän Afrirampo-galenskap. Lyssna, förundras och sörj att världen kommer att vara en mindre galen plats utan Afrirampo.


25. Liars - Sisterworld
Liars "Sisterworld" utspelar sig på de allra smutsigaste bakgatorna i Los Angeles. Det är mörkt, hotfullt och ogästvänligt. Men samtidigt så eget och fascinerande att man inte kan låta bli att se efter vad som döljer sig runt nästa gathörn.

Andra som gjort bra ifrån sig 2010 som tyvärr inte fick plats på listan:

Antony & the Johnsons, kent, Women, Nitzer Ebb, Steso Songs, Josh Rouse, Crystal Castles, The Besnard Lakes, Teenage Fanclub, CocoRosie, Jónsi, Blessure Grave, Ihsahn, Tindersticks, Ed Harcourt, Hot Chip, Baby Dee, Junip, EF, Portion Control, Yuka Honda, Prince, PP7 Gaftzeb & the Tormentors of 1984 o.s.v.

Belle & Sebastian - Write about love

Trots att indiepop förmodligen är det som jag lyssnat mest på under mitt vuxna liv så kom genren faktiskt in sent i mitt liv. När jag växte upp tyckte jag att det, jämte Björk, var goth- och synth-musik som var grejen. En eftermiddag när jag var i full färd med att öva mig på att slå ut med armarna lika fräckt som Andrew Eldritch gör i Sisters-videon "Lucretia my reflection" hemma i pojkrummet, damp ett packet ner på hallmattan.

Det var ett kuvert som innehöll Belle & Sebastians då nyutkomna "The boy with the arab strap". En present från tidningen pop# som jag prenumerade på av två anledningar: 1. De var de enda som tog det här med popmusik på ordentligt allvar 2. De skrev faktiskt en hel del om Björk. Ibland till och med om Einstürzende Neubauten.

Jag satte "The boy with the arab strap" i cd-spelaren. Först tyckte jag det lät mesigt och tråkigt men när jag kom till åttonde låten "Dirty dream #2" hände något. Man kan säga att det var vid det tillfället som jag upptäckte den inneboende kraften i en enkel poplåt.

Sedan dess har Belle & Sebastian alltid funnits vid min sida. De har aldrig varit mitt största favoritband men de var inkörsporten till en ny värld som var skör, vacker och helt gigantisk i sin omfattning (till skillnad från gothernas värld som började med Bauhaus och slutade med Sisters). Därför har jag alltid stått i tacksamhetsskuld till B & S.

Efter ett uppehåll på fyra år är Belle tillbaka med "Write about love". Att lyssna på den känns som att återse en kär gammal vän och upptäcka att personen ifråga inte alls har förändrats.

Efter de mer eller mindre lyckade bredbenta experiment som föregick uppehållet, har Belle & Sebastian hittat hem! Det räcker med att bläddra i konvulutet med bilder på ett perfekt indie-par som läser Keats och Yeats för att slungas tillbaka till ett sent 90-tal. En tid långt före blogg-hyper.

Allt låter helt rätt. När Stuart Murdochs röst först gör entré två minuter in i "I didn't see it coming". När call- and response-körerna kommer in på precis rätt ställe i "Come on sister". 60-tals-orgeln i "I'm not living in the real world". Ja, de får det till och med att låta helt rätt när de bjuder in myspys-fröken Norah Jones för duett i "Little Lou, ugly Jack, prophet John".

Jag lyssnar på "Write about love" på vägen till jobbet en grådisig måndagsmorgon. Jag minns när jag satt på bussen på väg till mönstringen och lyssnade på "Tigermilk" i freestylen och bara längtade därifrån. Känslan kommer smygande tillbaka. Men det handlar inte om nostalgi. Det handlar om att vissa saker är bestående.