Radiohead - The King of Limbs

Det var ett nytt Radiohead som föddes när de helt oannonserat gav ut "In Rainbows" mot "frivillig betalning" i slutet av 2007. På gott och ont.

Efter att ha varit "The Corporate Face of Anti-Corporate Rock" i över ett decennium visade de plötsligt att de menade allvar. Att de verkligen var trötta på arenarock, weltschmerz och kändispartaj.

Och det var på gott och ont. För en del av tjusningen med Radiohead var just deras förmåga att överbrygga dessa två världar. Att, som på "Kid A", blanda Charles Mingus med glitch-electronica men samtidigt få till en självklar cigarett-tändar-refräng som "Motion picture soundtrack".

Radiohead har varit ett av mina favoritband sedan "OK Computer". När de orsakade kalabalik bland rockrävarna med tidigare nämnda electronica-experimentet "Kid A" suckade jag åt bakåtsträvarna som bara ville att Thom Yorke & Co skulle göra daterad britpop. Nu är det jag som är bakåtsträvaren. För "The King of limbs" är faktiskt det första Radiohead-släppet som någonsin lämnar mig lite besviken.

Den är på många sätt en naturligt fortsättning på "In Rainbows". Fast utan rocken, utan något som sticker ut och utan något lika underskönt vackert som "Weird fishes/Arpeggi" eller "Nude". Låtar som "Lotusflower" och "Bloom" smattrar förbi och det låter snyggt, urbant och modernt (ungdomarna upplyser mig om något som kallas post-dubstep). Musiken smyger sig långsamt på och "The King of Limbs" utgör ett riktigt snyggt soundtrack till storstaden framåt småtimmarna.

Men bara "snyggt" och "bra" räcker inte när det gäller Radiohead. Jag förväntar mig att de ska göra underverk. Varje gång. Kanske har jag för höga förväntningar men Radiohead har gjort sin svagaste skiva sedan "Pablo honey".