Visar inlägg med etikett Esben And the Witch. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Esben And the Witch. Visa alla inlägg

lördag 9 juli 2011

2011 - Årets skivor så här långt...

final muzak uppdateras allt mer sällan nuförtiden. Det beror på att större delen av mina musik-skriverier numera hamnar på rockfoto.nu

Alltså: Surfa över till rockfoto.nu - Sveriges bästa musiksite (som dessutom uppdateras dagligen)!

...efter att ni tagit del av mina 20 bästa skivtips från första halvan av 2011 vill säga:


40 Watt Sun - The Inside room
Doom metal för Red House Painters-fans. Den musikaliska motsvarigheten till att slita ut sitt hjärta med sina bara händer. När hjärtkrossade Patrick Walker sjunger så vackert han bara kan över massiva gitarrväggar är det bara att plocka fram stora näsdukspaketet!



P J Harvey - Let England shake
Polly Jean gav, något chockerande, ut sin bästa skiva sedan "To bring you my love" i år. Att de osentimentala skildringarna av krigets fasor på "Let England shake" har hyllats unisont är inte konstigt: Det är inte bara väldigt bra, det är en skiva som behövs!


Lykke Li - Wounded rhymes
Nog för att "Youth novels" var en lovande debut men det här hade jag faktiskt inte väntat mig! "Wounded rhymes" är på alla sätt bättre: Mer genomarbetare arrangemang, mer smittsamma melodier och en äldre, mognare Lykke Li Timotei Zachrisson med mer säkerhet i rösten.



Cold Cave - Cherish the light years
Stora känslor, unge Werther-komplex, isande synthar, pulserande beats, Cure-gitarrer. Robert Smith, Dave Gahan, ni kan gå i pension med gott samvete!



Cult of Youth - Cult of Youth
Tidiga Death in June är kanske den mest uppenbara förlagan för de här ynglingana från Brooklyn. En mörk blandning av post-punk och neo-folk med mer melodikänsla och intensitet än vi är vana vid.



Braids - Native speaker
Precis som fjorårets Beach House, fick Braids debut sommaren att komma tidigt. Att lyssna på "Native speaker" är som att ligga utsträckt på en gräsmatta en varm sommardag, titta upp mot himlen och slås av hur vackra molnen faktiskt är.



IAMX - Volatile times
IAMX fjärde skiva ger tydliga associationer till Depeche Mode och Nine Inch Nails men låter på samma gång modern, melodiös och väldigt egen. Chris Corner & co har potential att nå en bred publik långt utanför de svartklädda kretsarna.

Caroline - Verdugo hills
Fylld med speldosor, klockspel och försiktigt bakgrundsknaster skulle Caroline Lufkins (tidigare i Mice Parade) andra soloskiva kunna passera för en lågbudget-version av Björks "Vespertine". Ett finfint substitut i väntan på "Biophilia".

Baby Dee - Regifted Light
Det är på årets till största delen instrumentala "Regifted light" som snart 60-årige, transsexuella harpspelaren och pianisten Baby Dee på allvar träder fram som stor kompositör. Vackert, episkt och fullständigt tidlöst

Esben & the Witch - Violet cries
Nykomlingarna från Brighton gör depprock för 10-talet någonstans mitt emellan Foals och Siouxsie & the Banshees. Snyggt, suggestivt och långt mer over-the-top än vi är vana vid när det gäller unga debutanter.

Blood Ceremony - Living with the Ancients
Autentisk doom metal som den lät på Sabbaths 70-tal. Med nedstämda gitarrer, tvärflöjt och svart magi skulle kanadensiska Blood Ceremony kunna passera för det där samarbetet mellan Black Sabbath och Jethro Tull som aldrig blev av. Stort plus för sångerskan Alia O'Brien!

Anna Järvinen - Anna själv tredje
Äntligen har Anna släppt alla hämningar för hur storslagen och sentimental musik får vara. Trivsam indie-pop är utbytt mot stora arrangemang med svepande stråkar. Och plötsligt blev fru Järvinen en av landets mest intressanta artister.

Asobi Seksu - Flourescence
Shoegaze-popiga Asobi fortsätter att hämta all inspiration från ett svunnet 80-tal och ett tidigt indie-90-tal någonstans mitt emellan My bloody Valentine, Cocteau Twins och The Sundays. Och med "Perfectly crystal" har de fått till årets mest oemotståndliga popdänga!

Anna Calvi - Anna Calvi
Begåvad brittisk debutant som ofrånkomligen för tankarna till P J Harvey. Det är snyggt, dramatiskt och som hämtat ur en David Lynch-film: Lyssna på "Blackout"!

Deerhoof - Deerhoof vs Evil
Om du en gång har förälskat dig i Deerhoofs helt egna hybrid av bångstyrigt oljud och söta poplåtar anno "Sonic Youth möter Shonen Knife" i en bussolycka är det bara att gratulera: Här har du mer av samma vara!

R.E.M. - Collapse into now
Låt gå för att de står i skuggan av sina fornstora dagar men det som faktiskt är glädjande med dagens R.E.M. är att de - efter en lång period av rikemanslekar i studion - har återupptäckt vad de är bäst på. "Collapse into now" rymmer replokalsrock, jangle-pop och en duett med Patti Smith!

Cut Copy - Zonoscope
Om Bee Gees hade återfötts som klubb-besökande hipsters hade det kanske kunnat låta så här: En hybrid av elektroniska dansrytmer, stämdång och catchy refränger som för tankarna till Yeasayers utomordentliga "Odd blood".

James Blake - James Blake
Blott 22-årige James Blake gör kaos med allt vad genrer heter: soul, dubstep, electronica, singer/songwriter, autotune. Så introvert och minimalistiskt att det får generationskamraterna The xx att framstå som gamla arenarockare.

Circle - Infektio
Finska farbröderna i Circle har gjort sin helt egna kombination av kraut, metal och galenskap i snart två decennier nu. "Infektio" är en mestadels instrumental resa över ett kargt, finskt kraut-landskap. Monotont, märkligt och hotfullt men fascinerande!

Covenant - Modern ruin
Helsingborgs synthpop-stolthet har äntligen gett upp planerna på att bli Sveriges Depeche Mode och gör nu något helt. "Modern ruin" är retro-futurism för 10-talet: Jag säger bara "Beat the noise"!

Några andra som också gjort bra ifrån sig: Vivian Girls, Glasvegas, Wire, Current 93, Clan of Xymox, Faust, Ulver, Der Blutharsch and the Infinite Church of the Leading Hand m.fl.

fredag 6 maj 2011

Cult of Youth - Cult of Youth


Att den avsomnade goth-genren har sett nytt ljus (eller kanske snarare mörker) på senare år är knappast något nytt för den som har lyssnat på Cold Cave eller Esben & the Witch. Albumdebuterande Cult of Youth har varit förband åt en annan ung artist med smak för det teatrala och mörkerdramatiska: Zola Jesus.

Det handlar dock inte om goth, snarare är Cult of Youth en korsbefruktning mellan två (nåja) närbesläktade genrer: post-punk och neo-folk. Tidiga Death in June är kanske den mest uppenbara referensen men det är inte hela sanningen. Det här är musik framförd på till största delen akustiska instrument - akustisk gitarr, fiol och diverse slagverk - men med energi och aggressivitet som vore de ett brittiskt punk-band 1977. Att Crass är ett av låtskrivaren Sean Ragons favoritband säger faktiskt en del och låtar som "Monsters" och "Lace up your boots" skulle kanske kunna gå under epitetet "mörk, akustisk punk".

När Sean Ragons mörka, rassliga sång övergår i skrikande framstår Shane MacGowan som en honungsinlindad Michael Bolton i jämförelse. Men råheten är en del av charmen precis som de enkla men snygga DIY-arrangemangen. Om du gillar Death in June, Rome och Current 93 men tycker att de grånande herrarna Douglas och Tibet kan vara väl pretto emellanåt och vill ha mer punk så är det bara att gratulera: Du har fått ett nytt favoritband!

onsdag 12 januari 2011

2011 - Några nya namn att hålla utkik efter...

Nya släpp med gamla favoriter i all ära. Det som vi musiknördar ser fram emot när det gäller musikåret 2011 är såklart alla nya upptäckter vi kommer att göra.

Här är några lovande nykomlingar som kommer att släppa sina förstlingsverk i början av 2011:

Braids
Att lyssna på Braids låt "Lemonade" är som att ligga på en gräsmatta en varm sommardag, titta upp mot himlen och slås av hur vackra molnen faktiskt är. Om du gillar Beach House, Björk och sentida Animal Collective så kommer du sannolikt älska den här kvartetten från Montreal! Första fullängdaren "Native speaker" släpps 18:e januari.




Zoo Kid
Archy Marshall är blott 16 år gammal men låter redan mer ärrad än en gammal bluesman. Under namnet Zoo Kid sjunger han sina känslosamma sånger med stor inlevelse och en grötig, brittisk dialekt.




Egyptian Hip Hop
Namnet till trots har det här brittiska unga bandet inget att göra med varken faraoner eller Kanye West. Istället för de mina tankar till ett väldigt ungt The Cure med Arctic Monkeys frisyrer. Debutskivan släpps 15:e mars.




Esben & the Witch
Trion från Brighton har jag skrivit om tidigare. Den 8:e februari släpps debutskivan "Violet cries". Vi hoppas på mer episk mörkrock för 2010-talet, någonstans mitt emellan Siouxsie & the Banshees och The xx.

måndag 6 december 2010

Esben & the Witch - Marching band (EP)


Om några månader fyller jag 30. Ett tecken på att jag mentalt redan har nått gubbstadiet skulle kunna vara att jag allt oftare kommer på mig själv med att tycka att nya band låter som efterapningar av den musik jag själv växte upp med. Följaktligen tycker jag ofta att nya genrebeteckningar är onödiga.

"Shitgaze? Vad är det för trams? På min tid sa vi lo-fi" muttrade jag för mig själv när Wavves blev världens mest blogg-hypade band en kort period häromåret. Nu hytter jag med käppen som en grinig Grandpa Simpson åt benämningar som "witch-house" och "rape-gaze" och förstår inte vad ungdomarna tycker det är för fel med det väldigt omfattande begreppet goth.

Måhända är goth lite missvisande då årets flitigt blogghypade heminspelningar med Zola Jesus och Salem trots allt befinner sig ett antal paralleluniversum bort från The Missions arenasvulst och Fields of the Nephilims cowboysar-kläder. Men faktum kvarstår: Drama och mörkerromantik har inte varit så hippt sedan Batcaves glansdagar. Betänk exempelvis att några av årets mest populära biofilmer har vampyrer i huvudrollen.

Brittiska Esben & the Witch passar således väldigt bra in i 2010. Samtidigt känns de så egna att jag sätter en läderkorsett på att någon har hunnit ordvitsa fram en ny genrebenämning särskilt för deras skull innan debutskivan "Violet cries" släpps i februari 2011. Typ dramaqueencore?

I väntan på fullängdaren kan ni köpa tre-låtars-epn "Marching band" för en spottstyver hos Matador Records. Det som utmärker Esben är att de tar ut svängarna lite mer och tillåts bli mer överdramatiska än alla andra. Over-the-top är inte ens tillräckligt. Det låter modernt och 80-tals-retro på samma gång och mina tankar går framför allt till ett mer elektroniskt Siouxsie & the Banshees.

Jag intervjuade Esben & the Witch häromveckan vilket ni kommer att kunna läsa mer om på Rockfoto i samband med att "Violet cries" släpps. Då förnekade de bestämt att de skulle ha något med goth att göra. Jag kanske måste omprova min tes och medge att ungdomarna har en poäng då.