Visar inlägg med etikett Cold Cave. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Cold Cave. Visa alla inlägg
fredag 16 december 2011
Årets skivor 2011
1. Fucked Up - David comes to life
2. P J Harvey - Let England shake
3. Cult of Youth - Cult of Youth
4. EMA - Past life martyred saints
5. Lykke Li - Wounded rhymes
6. 40 Watt Sun - The Inside room
7. The Horrors - Skying
8. Björk - Biophilia
9. Cold Cave - Cherish the light years
10. Chelsea Wolfe - Apokalypsis
11. Skinny Puppy - HanDover
12. Caroline - Verdugo hills
13. Kurt Vile - Smoke ring for my halo
14. tUne-yArDs - Whokill
15. Braids - Native speaker
16. Baby Dee - Regifted Light
17. IAMX - Volatile times
18. S.C.U.M - Again into eyes
19. Zola Jesus - Contaous
20. Anna Järvinen - Anna själv tredje
21. Blood Ceremony - Living with the Ancients
22. The Walkabouts - Travels in the Dustland
23. Esben & the Witch - Violet cries
24. ohGr - unDeveloped
25. Little Dragon - Ritual union
26. Anna Ternheim - The Night visitor
27. Asobi Seksu - Flourescence
28. Girls - Father, son, holy ghost
29. Necro Facility - Wintermute
30. The War on Drugs - Slave ambient
31. Ane Brun - It all starts with one
32. Deerhoof - Deerhoof vs Evil
33. Covenant - Modern ruin
34. WU LYF - Go tell fire to the mountain
35. TV on the Radio - Nine types of light
36. James Blake - James Blake
37. Anna Calvi - Anna Calvi
38. Clan of Xymox - The Darkest hour
39. Vivian Girls - Share the joy
40. Wire - Red barked tree
Etiketter:
2011,
40 Watt Sun,
Björk,
Chelsea Wolfe,
Cold Cave,
Cult of Youth,
EMA,
Fucked Up,
indie,
Kurt Vile,
Lykke Li,
P J Harvey,
Skinny Puppy,
skivor,
The Horrors,
årslistor
lördag 9 juli 2011
2011 - Årets skivor så här långt...
final muzak uppdateras allt mer sällan nuförtiden. Det beror på att större delen av mina musik-skriverier numera hamnar på rockfoto.nu
Alltså: Surfa över till rockfoto.nu - Sveriges bästa musiksite (som dessutom uppdateras dagligen)!
...efter att ni tagit del av mina 20 bästa skivtips från första halvan av 2011 vill säga:
P J Harvey - Let England shake
Polly Jean gav, något chockerande, ut sin bästa skiva sedan "To bring you my love" i år. Att de osentimentala skildringarna av krigets fasor på "Let England shake" har hyllats unisont är inte konstigt: Det är inte bara väldigt bra, det är en skiva som behövs!
Lykke Li - Wounded rhymes
Nog för att "Youth novels" var en lovande debut men det här hade jag faktiskt inte väntat mig! "Wounded rhymes" är på alla sätt bättre: Mer genomarbetare arrangemang, mer smittsamma melodier och en äldre, mognare Lykke Li Timotei Zachrisson med mer säkerhet i rösten.
Cold Cave - Cherish the light years
Stora känslor, unge Werther-komplex, isande synthar, pulserande beats, Cure-gitarrer. Robert Smith, Dave Gahan, ni kan gå i pension med gott samvete!
Cult of Youth - Cult of Youth
Tidiga Death in June är kanske den mest uppenbara förlagan för de här ynglingana från Brooklyn. En mörk blandning av post-punk och neo-folk med mer melodikänsla och intensitet än vi är vana vid.
IAMX - Volatile times
IAMX fjärde skiva ger tydliga associationer till Depeche Mode och Nine Inch Nails men låter på samma gång modern, melodiös och väldigt egen. Chris Corner & co har potential att nå en bred publik långt utanför de svartklädda kretsarna.
Caroline - Verdugo hills
Fylld med speldosor, klockspel och försiktigt bakgrundsknaster skulle Caroline Lufkins (tidigare i Mice Parade) andra soloskiva kunna passera för en lågbudget-version av Björks "Vespertine". Ett finfint substitut i väntan på "Biophilia".
Baby Dee - Regifted Light
Det är på årets till största delen instrumentala "Regifted light" som snart 60-årige, transsexuella harpspelaren och pianisten Baby Dee på allvar träder fram som stor kompositör. Vackert, episkt och fullständigt tidlöst
Esben & the Witch - Violet cries
Nykomlingarna från Brighton gör depprock för 10-talet någonstans mitt emellan Foals och Siouxsie & the Banshees. Snyggt, suggestivt och långt mer over-the-top än vi är vana vid när det gäller unga debutanter.
Blood Ceremony - Living with the Ancients
Autentisk doom metal som den lät på Sabbaths 70-tal. Med nedstämda gitarrer, tvärflöjt och svart magi skulle kanadensiska Blood Ceremony kunna passera för det där samarbetet mellan Black Sabbath och Jethro Tull som aldrig blev av. Stort plus för sångerskan Alia O'Brien!
Anna Järvinen - Anna själv tredje
Äntligen har Anna släppt alla hämningar för hur storslagen och sentimental musik får vara. Trivsam indie-pop är utbytt mot stora arrangemang med svepande stråkar. Och plötsligt blev fru Järvinen en av landets mest intressanta artister.
Asobi Seksu - Flourescence
Shoegaze-popiga Asobi fortsätter att hämta all inspiration från ett svunnet 80-tal och ett tidigt indie-90-tal någonstans mitt emellan My bloody Valentine, Cocteau Twins och The Sundays. Och med "Perfectly crystal" har de fått till årets mest oemotståndliga popdänga!
Anna Calvi - Anna Calvi
Begåvad brittisk debutant som ofrånkomligen för tankarna till P J Harvey. Det är snyggt, dramatiskt och som hämtat ur en David Lynch-film: Lyssna på "Blackout"!
Deerhoof - Deerhoof vs Evil
Om du en gång har förälskat dig i Deerhoofs helt egna hybrid av bångstyrigt oljud och söta poplåtar anno "Sonic Youth möter Shonen Knife" i en bussolycka är det bara att gratulera: Här har du mer av samma vara!
R.E.M. - Collapse into now
Låt gå för att de står i skuggan av sina fornstora dagar men det som faktiskt är glädjande med dagens R.E.M. är att de - efter en lång period av rikemanslekar i studion - har återupptäckt vad de är bäst på. "Collapse into now" rymmer replokalsrock, jangle-pop och en duett med Patti Smith!
Cut Copy - Zonoscope
Om Bee Gees hade återfötts som klubb-besökande hipsters hade det kanske kunnat låta så här: En hybrid av elektroniska dansrytmer, stämdång och catchy refränger som för tankarna till Yeasayers utomordentliga "Odd blood".
James Blake - James Blake
Blott 22-årige James Blake gör kaos med allt vad genrer heter: soul, dubstep, electronica, singer/songwriter, autotune. Så introvert och minimalistiskt att det får generationskamraterna The xx att framstå som gamla arenarockare.
Circle - Infektio
Finska farbröderna i Circle har gjort sin helt egna kombination av kraut, metal och galenskap i snart två decennier nu. "Infektio" är en mestadels instrumental resa över ett kargt, finskt kraut-landskap. Monotont, märkligt och hotfullt men fascinerande!
Covenant - Modern ruin
Helsingborgs synthpop-stolthet har äntligen gett upp planerna på att bli Sveriges Depeche Mode och gör nu något helt. "Modern ruin" är retro-futurism för 10-talet: Jag säger bara "Beat the noise"!
Alltså: Surfa över till rockfoto.nu - Sveriges bästa musiksite (som dessutom uppdateras dagligen)!
...efter att ni tagit del av mina 20 bästa skivtips från första halvan av 2011 vill säga:
40 Watt Sun - The Inside room
Doom metal för Red House Painters-fans. Den musikaliska motsvarigheten till att slita ut sitt hjärta med sina bara händer. När hjärtkrossade Patrick Walker sjunger så vackert han bara kan över massiva gitarrväggar är det bara att plocka fram stora näsdukspaketet!
P J Harvey - Let England shake
Polly Jean gav, något chockerande, ut sin bästa skiva sedan "To bring you my love" i år. Att de osentimentala skildringarna av krigets fasor på "Let England shake" har hyllats unisont är inte konstigt: Det är inte bara väldigt bra, det är en skiva som behövs!
Lykke Li - Wounded rhymes
Nog för att "Youth novels" var en lovande debut men det här hade jag faktiskt inte väntat mig! "Wounded rhymes" är på alla sätt bättre: Mer genomarbetare arrangemang, mer smittsamma melodier och en äldre, mognare Lykke Li Timotei Zachrisson med mer säkerhet i rösten.
Cold Cave - Cherish the light years
Stora känslor, unge Werther-komplex, isande synthar, pulserande beats, Cure-gitarrer. Robert Smith, Dave Gahan, ni kan gå i pension med gott samvete!
Cult of Youth - Cult of Youth
Tidiga Death in June är kanske den mest uppenbara förlagan för de här ynglingana från Brooklyn. En mörk blandning av post-punk och neo-folk med mer melodikänsla och intensitet än vi är vana vid.
Braids - Native speaker
Precis som fjorårets Beach House, fick Braids debut sommaren att komma tidigt. Att lyssna på "Native speaker" är som att ligga utsträckt på en gräsmatta en varm sommardag, titta upp mot himlen och slås av hur vackra molnen faktiskt är. IAMX - Volatile times
IAMX fjärde skiva ger tydliga associationer till Depeche Mode och Nine Inch Nails men låter på samma gång modern, melodiös och väldigt egen. Chris Corner & co har potential att nå en bred publik långt utanför de svartklädda kretsarna.
Caroline - Verdugo hills
Fylld med speldosor, klockspel och försiktigt bakgrundsknaster skulle Caroline Lufkins (tidigare i Mice Parade) andra soloskiva kunna passera för en lågbudget-version av Björks "Vespertine". Ett finfint substitut i väntan på "Biophilia".
Baby Dee - Regifted Light
Det är på årets till största delen instrumentala "Regifted light" som snart 60-årige, transsexuella harpspelaren och pianisten Baby Dee på allvar träder fram som stor kompositör. Vackert, episkt och fullständigt tidlöst
Esben & the Witch - Violet cries
Nykomlingarna från Brighton gör depprock för 10-talet någonstans mitt emellan Foals och Siouxsie & the Banshees. Snyggt, suggestivt och långt mer over-the-top än vi är vana vid när det gäller unga debutanter.
Blood Ceremony - Living with the Ancients
Autentisk doom metal som den lät på Sabbaths 70-tal. Med nedstämda gitarrer, tvärflöjt och svart magi skulle kanadensiska Blood Ceremony kunna passera för det där samarbetet mellan Black Sabbath och Jethro Tull som aldrig blev av. Stort plus för sångerskan Alia O'Brien!
Anna Järvinen - Anna själv tredje
Äntligen har Anna släppt alla hämningar för hur storslagen och sentimental musik får vara. Trivsam indie-pop är utbytt mot stora arrangemang med svepande stråkar. Och plötsligt blev fru Järvinen en av landets mest intressanta artister.
Asobi Seksu - Flourescence
Shoegaze-popiga Asobi fortsätter att hämta all inspiration från ett svunnet 80-tal och ett tidigt indie-90-tal någonstans mitt emellan My bloody Valentine, Cocteau Twins och The Sundays. Och med "Perfectly crystal" har de fått till årets mest oemotståndliga popdänga!
Anna Calvi - Anna Calvi
Begåvad brittisk debutant som ofrånkomligen för tankarna till P J Harvey. Det är snyggt, dramatiskt och som hämtat ur en David Lynch-film: Lyssna på "Blackout"!
Deerhoof - Deerhoof vs Evil
Om du en gång har förälskat dig i Deerhoofs helt egna hybrid av bångstyrigt oljud och söta poplåtar anno "Sonic Youth möter Shonen Knife" i en bussolycka är det bara att gratulera: Här har du mer av samma vara!
R.E.M. - Collapse into now
Låt gå för att de står i skuggan av sina fornstora dagar men det som faktiskt är glädjande med dagens R.E.M. är att de - efter en lång period av rikemanslekar i studion - har återupptäckt vad de är bäst på. "Collapse into now" rymmer replokalsrock, jangle-pop och en duett med Patti Smith!
Cut Copy - Zonoscope
Om Bee Gees hade återfötts som klubb-besökande hipsters hade det kanske kunnat låta så här: En hybrid av elektroniska dansrytmer, stämdång och catchy refränger som för tankarna till Yeasayers utomordentliga "Odd blood".
James Blake - James Blake
Blott 22-årige James Blake gör kaos med allt vad genrer heter: soul, dubstep, electronica, singer/songwriter, autotune. Så introvert och minimalistiskt att det får generationskamraterna The xx att framstå som gamla arenarockare.
Circle - Infektio
Finska farbröderna i Circle har gjort sin helt egna kombination av kraut, metal och galenskap i snart två decennier nu. "Infektio" är en mestadels instrumental resa över ett kargt, finskt kraut-landskap. Monotont, märkligt och hotfullt men fascinerande!
Covenant - Modern ruin
Helsingborgs synthpop-stolthet har äntligen gett upp planerna på att bli Sveriges Depeche Mode och gör nu något helt. "Modern ruin" är retro-futurism för 10-talet: Jag säger bara "Beat the noise"!
Några andra som också gjort bra ifrån sig: Vivian Girls, Glasvegas, Wire, Current 93, Clan of Xymox, Faust, Ulver, Der Blutharsch and the Infinite Church of the Leading Hand m.fl.
Etiketter:
40 Watt Sun,
Blood Ceremony,
Braids,
Cold Cave,
Cult of Youth,
Esben And the Witch,
IAMX,
indie,
Lykke Li,
P J Harvey,
skivor
fredag 6 maj 2011
Cult of Youth - Cult of Youth
Att den avsomnade goth-genren har sett nytt ljus (eller kanske snarare mörker) på senare år är knappast något nytt för den som har lyssnat på Cold Cave eller Esben & the Witch. Albumdebuterande Cult of Youth har varit förband åt en annan ung artist med smak för det teatrala och mörkerdramatiska: Zola Jesus.
Det handlar dock inte om goth, snarare är Cult of Youth en korsbefruktning mellan två (nåja) närbesläktade genrer: post-punk och neo-folk. Tidiga Death in June är kanske den mest uppenbara referensen men det är inte hela sanningen. Det här är musik framförd på till största delen akustiska instrument - akustisk gitarr, fiol och diverse slagverk - men med energi och aggressivitet som vore de ett brittiskt punk-band 1977. Att Crass är ett av låtskrivaren Sean Ragons favoritband säger faktiskt en del och låtar som "Monsters" och "Lace up your boots" skulle kanske kunna gå under epitetet "mörk, akustisk punk".
När Sean Ragons mörka, rassliga sång övergår i skrikande framstår Shane MacGowan som en honungsinlindad Michael Bolton i jämförelse. Men råheten är en del av charmen precis som de enkla men snygga DIY-arrangemangen. Om du gillar Death in June, Rome och Current 93 men tycker att de grånande herrarna Douglas och Tibet kan vara väl pretto emellanåt och vill ha mer punk så är det bara att gratulera: Du har fått ett nytt favoritband!
måndag 18 april 2011
Cold Cave - Cherish the light years
"Wesley Eisold is an absolutely new, young God of nihilism and despair – he brilliantly captures Cold Cave's aesthetic: the Morrissey of How Soon Is Now wailing over Nitzer Ebb beats and New Order melodies."
- The Guardian
Med "Love comes close" presenterade sig Cold Cave för två år sedan som rätt slappa Joy Division-imitatörer. Några starka spår (och vansinnigt coola emo-titlar som "The trees grew emotions and died") till trots schabblade de bort sig bland omotiverade noise-försök som om de inte vågade presentera sin musik utan konstnärliga alibin.
"Cherish the light years" är något helt annat. Men ändå inte. För det går inte att nämna Cold Cave utan att nämna sentida Joy Division (eller tidiga New Order). Det är musik som hämtar all näring ur ett mörkt, svunnet, elektroniskt post-punk-80-tal. Men det är ett Cold Cave med förnyat självförtroende, som vågar sikta mot arenorna och skapa hymner i Arcade Fire-storlek.
Inledande "The Great Pan is dead" sätter tonen direkt. Wesley Eisold, vars röst den här gången är helt obehandlad och fri från effekter, sjunger med en övertygelse som om det gällde livet. Det är stora känslor, unge Werther-komplex, isande synthar, pulserande beats och Cure-gitarrer rakt igenom. Ja, faktum är att The Cure anno "Japanese whispers" förmodligen är den mest uppenbara referensen som dyker upp jämte Joy Division/New Order och Depeche Modes svårmodigare sidor. Robert Smith, Dave Gahan, ni kan gå i pension med gott samvete!
- The Guardian
Med "Love comes close" presenterade sig Cold Cave för två år sedan som rätt slappa Joy Division-imitatörer. Några starka spår (och vansinnigt coola emo-titlar som "The trees grew emotions and died") till trots schabblade de bort sig bland omotiverade noise-försök som om de inte vågade presentera sin musik utan konstnärliga alibin.
"Cherish the light years" är något helt annat. Men ändå inte. För det går inte att nämna Cold Cave utan att nämna sentida Joy Division (eller tidiga New Order). Det är musik som hämtar all näring ur ett mörkt, svunnet, elektroniskt post-punk-80-tal. Men det är ett Cold Cave med förnyat självförtroende, som vågar sikta mot arenorna och skapa hymner i Arcade Fire-storlek.
Inledande "The Great Pan is dead" sätter tonen direkt. Wesley Eisold, vars röst den här gången är helt obehandlad och fri från effekter, sjunger med en övertygelse som om det gällde livet. Det är stora känslor, unge Werther-komplex, isande synthar, pulserande beats och Cure-gitarrer rakt igenom. Ja, faktum är att The Cure anno "Japanese whispers" förmodligen är den mest uppenbara referensen som dyker upp jämte Joy Division/New Order och Depeche Modes svårmodigare sidor. Robert Smith, Dave Gahan, ni kan gå i pension med gott samvete!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)


