Årets skivor 2010

1. Blonde Redhead - Penny Sparkle
"Fake can be just as good" heter Blonde Redheads tredje skiva från 1997. Egentligen skulle det kunna sammanfatta hela deras karriär: Det konstskole-ättade japansk-italienska underbandet har aldrig varit innovatörer. Snarare har de lånat idéer från sina förebilder, vare sig det varit Sonic Youth, My bloody Valentine eller Scott Walker, och gjort det lite bättre och lite snyggare än alla andra.

Framför allt har de, kanske mer än någon annan, lyckats återuppfinna sitt eget sound för varje skiva samtidigt som de omisskänligt låter som Blonde Redhead. Från den larmiga, no wave-inspirerade debuten till den storslagna Scott Walker-popen på "Misery is a butterfly" och vidare till retro-shoegaze-äventyret "23".

"Penny sparkle" är ytterligare ett nytt kapitel i sagan om Blonde Redhead. Aldrig förr har det låtit så här stillsamt och minimalistiskt om Kazu, Amadeo och Simone. Men som vanligt handlar det om perfektionism. Det är små detaljer: Viskningarna i slutet av "My plants are dead", de knastrande lap top-rytmerna som kommer in på precis rätt ställe i "Love or prison", som gör helheten så fantastiskt.

Tankarna går ibland till The Cure anno "Faith". Ibland låter de som The xx fast dubbelt så gamla och minst tre gånger så ärrade. Men framför allt låter det Blonde Redhead som på sitt 18:e år fortfarande är en indie-kraft att räkna med. 2010 var "Penny sparkle" skivan som fick mig att titta ut genom fönstret och konstatera att världen är en ganska bra plats trots allt.

2. Zola Jesus - Stridulum II

När jag började lyssna på Zola Jesus förra året gjorde hon brusiga lo-fi-inspelningar som lät som P J Harvey och Suicides elaka kärleksbarn. "Stridulum II" är något helt annat: Med tillsnyggad produktion får Zolas fantastiska röst stå i centrum och de teatrala tendenser fullt spelrum. Och så har blott 21-åriga Zola Jesus (eller Nika Roza Danilova som hon egentligen heter) tagit steget från lovande nykomling till nästa, kanske klarast lysande, stjärnskott på indie-himlen.

3. Serena-Maneesh - S-M 2: Abyss in B-minor
Vill man göra det lite enkelt för sig kan man kalla norska Serena-Maneesh (frontade av syskonduon Emil och Hilma Nikolaisen) för ett shoegaze-band. "S-M2: Abyss in B-minor" är dock snarare en hydrid av shoegaze och en mängd olika stilar: Från kraut och industri i ångvälten "Ayisha abyss" till rak Stooges-rock i "Blow yr brains in the morning rain". Den som tvivlar på att det fortfarande går att göra genuin och nyskapande rockmusik såhär 45 år efter att Bob Dylan plockade upp en elgitarr, bör låna Serena-Maneesh ett öra!

4. These New Puritans - Hidden
Spöket från The Beatles verkar aldrig vilja lämna popmusiken. Därför är det så befriande att springa på en skiva som These New Puritans "Hidden", där körmusik från 1700-talet är en mycket viktigare influens. Gitarrer får stå tillbaka för pulserande marschtrummor, blåsinstrument och körer. Det är mörkt, bombastiskt och bland det mest fascinerande egensinniga jag hört i år.

5. Beach House - Teen dream
Sommaren kom tidigt i år. Närmre bestämt den 27:e januari när dreampop-duon Beach House från Baltimore gav ut sitt tredje album "Teen dream". Deras fjäderlätta pop stod för årets kanske mest välförtjänta genombrott.

6. Former Ghosts - New love
Det har skrivits några miljarder sånger om olycklig kärlek men ytterst få frontmän har lyckats låta lika desperata som Freddy Rupert. Den brusiga, analoga depp-synthpopen på "New love" hade utan större problem kunnat misstas för något som spelades på Batcave i början av 80-talet. Goth is back!

7. Swans - My father will guide me up a rope to the sky
Swans är tillbaka! Redan när "No words/no thoughts" manglar igång står det klart att Michael Gira, efter 14 års uppehåll, åter har släppt loss sin inre djävul. Det är mörkt, ironibefriat och förkrossande tungt. Men på samma gång vackert, bräckligt och fjärran från (det lite omogna) effektsökandet som präglade Swans tidiga 80-tal.

8. Anna von Hausswolff - Singing from the grave
På något sätt är det väldigt befriande att någon i Landet Lagom vågar vara så pretentiös och ta i med så mycket hjärta och smärta. I synnerhet en ung debutant som Anna Michaela Ebba Elektra von Hausswolff. Och hon har fog för sina pretentioner: Inte sällan går tankarna till "The Kick inside", debutskivan från det då 19-åriga "underbarnet" Kate Bush. 

9. Yeasayer - Odd blood
Yeasayer har spolat bort flumrocken de gjorde sig ett namn med på starkt TV on the Radio-doftande debuten "All hour cymbal" och ersatt med dansant 80-tals-pop. Men de lyckas fortfarande sammanfoga influenser från hela världens hörn i varje refräng. Det är inte ett dugg förvånande att somliga utropade "Odd blood" till årets skiva 2010 redan när den läckte i slutet av förra året.

10. Xiu Xiu - Dear God, I hate myself
Någon beskrev en gång Xiu Xiu som ett Joy Division som blir misshandlat av sina föräldrar. Det är faktiskt en ganska talande beskrivning. Annars skulle man kunna säga att Jamie Stewarts Xiu Xiu någonstans mitt emellan Bright Eyes och Nine Inch Nails blandar akustiskt, introvert svårmod med primalskrikande självexorcism. Bitvis väldigt krävande i sin svartsynthet. Men förbaskat bra!


11. The Hold Steady - Heaven is whenever
The Hold Steady håller fast vid bredbenta retro-rock. Med Craig Finns litterära ambitioner är de något av en punkigare uppdatering av Bruce Springsteens 70-tal. Glädjande nog är det när de provar nya grepp som "Heaven is whenever" fungerar som bäst. Till exmpel när det smygs in baktakts-verser i hardcore-nostalgiska "Barely breathing".


12. Current 93 - Baalstorm, sing Omega
"Baalstorm, sing Omega" är en märklig skiva även för att komma från Current 93. Skeva pianon, akustiska gitarrer och spöklika synthar bygger långsamt upp mörka, suggestiva ljudkulisser åt David Tibets som vanligt intensiva sång. Det är episkt, välgjort och riktigt fascinerande att lyssna på (även om jag saknar Currents melodiösa sida litegrann).


13. LCD Soundsystem - This is happening
På "This is happening" möter vi en ömsom mer melodiös, ömsom mer introvert grubblande James Murphy. Skivans två bästa spår placerar sig i varsin ände av skalan: Skojfriska "Drunk girls" (som utan vidare hade platsat på David Bowies "Let's dance") och suggestiva "Pow pow" som lätt kvalar in bland det bästa LCD Soundsystem någonsin har gjort.


14. Belle & Sebastian - Write about love 
Efter några mer eller mindre lyckade bredbenta experiment och ett långt uppehåll har Belle & Sebastian hittat tillbaka till sina rötter. Att lyssna på den fjäderlätta indiepopen på "Write about love" är som att åka tidsmaskin till ett sent 90-tal. En tid långt före blogg-hyper, när allt var lite enklare


15. Deerhunter - Halcyon digest
På "Halcyon digest" tonar egensinniga shoegaze-bandet Deerhunter ner manglet till förmån för sin melodiösa sida. De drömska atmosfärerna och de svårtolkade texterna för ibland tankarna till R.E.M.s "Murmur". Och det är svårt att tro att det är en tillfällighet att "Desire lines" delar titel med en av Lushs bästa låtar.


16. The Secret History - The world that never was
Michael Grace Jrs förra band My Favorite var likt hans stora idoler The Smiths, särskilt bra på att fånga känslan (som brukar dyka upp någonstans i de sena tonåren) av inte passa in någonstans. The Secret History fortsätter där My Favorite slutade, i ett jangle-igt 80-tal med de glättiga new wave-inslagen utbytta mot bredbent pubrock. Michael Grace Jr bevisar återigen att han är en mycket begåvad låtskrivare (och en av samtidens mest underskattade textförfattare).


17. James Yuill - Movement in a storm
Att blanda Ibiza-house med stillsamma singer/songwriter-betraktelser är måhända en udda kombination på pappret. 29-årige engelsmannen James Yuill får det att låta precis hur självklart som helst. Det enda svårbegripliga är varför "Crying for Hollywood" inte blev en hit.


18. Blood Axis - Born again
Det här är något helt annat än den plastiga svulst-industri som Blood Axis gjorde sig ett namn med när "The gospel of inhumanity" släpptes för 15 år sedan. "Born again" är melankolisk, eftertänksam och full av influenser från olika sorters europeisk folkmusik. Det här är precis så vackert, storslaget och inspirerat som dagens Death in June borde låta!


19. The New Pornographers - Together
Årets kanadensiska musikerkollektiv var för min del The New Pornographers. "Together" är episk popmusik med alt-country-tendenser någonstans mitt emellan Aimee Mann och Arcade Fire där refrängerna klibbar fast som tuggummi i skägget.


20. Zach Hill - Face tat
Forne Hella-trummisen Zach Hill sammanfogar brutal noise, punk och slacker-indie på ett av årets mest originella album. "Face tat" är en virvelvind på väg att svepa med allt i sin väg. Närmas med försiktighet!


21. The Gaslight Anthem - American slang
Medlemmar ur fyra olika hardcore-band ville göra mer melodiös musik men samtidigt bibehålla punkens energi. Framför allt ville sångaren Brian Fallon få utlopp för sin hejdlösa Bruce Springsteen-dyrkan. The Gaslight Anthem föddes, världen fick ett nytt Hold Steady och t.o.m. The Boss Himself visade vördnad för sina lärljungar.


22. Arcade Fire - The Suburbs
Arcade Fire är kanske det band som under 00-talet utmärkt sig mest i sin strävan att vara något mer än bara ett band i mängden. Efter "Funeral" och "The Neon bible" låter därför "The Suburbs" förvånansvärt "vanlig". Deras storslagna, orkestrerade konstskolepop har tappat en hel del i svulst men fått fler nyanser.


23. Christian Kjellvander - The Rough & the Rynge
Med båda fötterna fast förankrade i amerikansk låtskrivartradition befäster Christian Kjellvander med "The rough and the Rynge" sin position som en av landets mest begåvade låtskrivare. Dags att dra på raggsockarna och hälla upp whiskey i stora glas!


24. Afrirampo - We are ucho no ko
Japanska Afrirampo avslutade i år sin karriär med flaggan i topp. Dubbelmackan "We are ucho no ko" är Oni och Pikas mest genomarbetade blandning av garage-rock, noise och allmän Afrirampo-galenskap. Lyssna, förundras och sörj att världen kommer att vara en mindre galen plats utan Afrirampo.


25. Liars - Sisterworld
Liars "Sisterworld" utspelar sig på de allra smutsigaste bakgatorna i Los Angeles. Det är mörkt, hotfullt och ogästvänligt. Men samtidigt så eget och fascinerande att man inte kan låta bli att se efter vad som döljer sig runt nästa gathörn.

Andra som gjort bra ifrån sig 2010 som tyvärr inte fick plats på listan:

Antony & the Johnsons, kent, Women, Nitzer Ebb, Steso Songs, Josh Rouse, Crystal Castles, The Besnard Lakes, Teenage Fanclub, CocoRosie, Jónsi, Blessure Grave, Ihsahn, Tindersticks, Ed Harcourt, Hot Chip, Baby Dee, Junip, EF, Portion Control, Yuka Honda, Prince, PP7 Gaftzeb & the Tormentors of 1984 o.s.v.