Deerhoof - Deerhoof vs Evil

Jag hade mitt livs mest Deerhoof-fanatiska period under 2007. San Fransisco-bandet hade då släppt "Friend opportunity". När det visade sig att jag omöjligt kunde gå på deras Malmö-konsert under turnén som följde, tvekade jag inte en sekund för att bila upp till Göteborg under sommarens regnigaste dag för att få se dem live.

Sedan dess har min entusiasm inför Deerhoof avtagit. Jag håller fast vid mitt val av "Friend opportunity" som 2007 års bästa skiva och det var en magisk Deerhoof-konsert som Koloni ordnade i en skolaula i Gamlestan uppe i Götet. De skivor som Deerhoof har gett ut sedan dess: "Offend Maggie" och årets "Deerhoof vs Evil" är på inget sätt dåliga. Det är bara det att på "Friend opportunity" lät Deerhoof som ett band utan några som helst begränsningar. Nu är begränsningarna väldigt tydliga.

Deerhoof är inte ett band som likt Blonde Redhead (som de av någon obegriplig anledning ständigt jämförs med) kan återuppfinna sitt eget sound mellan varje skiva. De har betydligt fler gemensamma nämnare med Melt Banana som också konstruerade en egen formel för sin musik för ett antal år sedan och som har hållit fast vid den.

På "Deerhoof vs Evil" har syntharna kommit tillbaka efter gitarr-dominansen på "Offend Maggie". Mycket är väldigt bra: Singeln "Super duper rescue heads!" är löjligt medryckande, "Must fight current" är en härligt bångstyrig Satomi och John-duett och "Behold a marvel in the darkness" är söt och oljudsstinn på samma gång på det sätt som bara Deerhoof kan vara.

Om du liksom jag, älskar den underbart skruvade japo-amerikanska twee-noise-punk-pop-stil (anno "Sonic Youth och Shonen Knife möts i en bussolycka") som Deerhoof  har gjort till sin egen så kommer du sannolikt att älska "Deerhoof vs Evil". Här har du mer av samma vara. Men jag tvivlar rätt starkt på att den här skivan kommer att få särskilt många oinvigda att falla pladask på samma sätt som "Friend opportunity" golvade mig för fyra år sedan.

The Go! Team - Rolling blackouts

Mitt förhållande till The Go! Team är inte helt oproblematiskt. Grundaren Ian Parton vill förena allt han gillar i musikväg på en och samma gång: Sonic Youth-gitarrer, 60-tals-girl groups, blaxploitation-soundtracks, old school hip-hop. Som en bortskämd snorunge som får allt han pekar på. Och en sådan kille är det ju faktiskt ingen som gillar.

Trots att jag inte var helt övertygad första gången jag hörde "Ladyflash" var det något som fick mig att lyssna igen och ge The Go! Team en ny chans. För under deras ironiska t-shirts, pastellfärgade solglasögon och all ansträngd hipphet ryms ibland riktigt stor popmusik.

Glädjande nog är det popmusiken och den melodiösa sidan som har fått ta ett rejält steg framåt på "Rolling blackouts". De har tonat ner på hejaklacks-ramsorna och...ja ni vet, allt det där som gör att The Go! Team kan tendera att låta som ett skränigt barnprogram.

Och ibland får de verkligen till det: "Ready to go steady" och "Buy nothing day" (som gästas av Bethany från Best Coast) är helt oemotståndliga, Phil Spector-värdiga girl group-dängor. "Secretary song" är en söt 50-tals-pastisch som förgylls lite extra av att Deerhoof-Satomi dyker upp. "Bust out brigade" hade platsat på någon av Public Enemys 80-tals-skivor.

Det är allt på en och samma gång precis hela tiden vilket måhända kan få skivan att kännas lite nyansfattig. Men The Go! Team blir framför allt aldrig tråkiga och i lagom doser är "Rolling blackouts" ett helt utomordentligt botemedel mot vinterdepressioner!

Jag har intervjuat The Go! Teams Ian Parton för Rockfoto. Det kommer ni att kunna läsa mer om när siten nylanseras i början av februari.