Current 93 gör, en 30-årig karriär till trots, sin första spelning på skandinavisk mark någonsin i Århus. Den stora frågan vi ställer oss är varför just i Århus: Minst två broar och en dagsresa för en genomsnittlig skandinav. Lokalen Voxhall är ändå nästan fylld och verkar både rymma dedikerade fans och nyfikna Århus-bor. Såväl svenskar (minst tre i alla fall) som norrmän har tagit sig den långa vägen ut till Jyllands ostkust.
Current 93 är centrerade kring den udda och karismatiske ledargestalten David Tibet. Genom åren har han hunnit med oräkneliga stilbyten: Från industri och noise till mörk neo-folk till de senare årens psykadeliska rock. Allt han gör utmärks dock av hans intensiva sångstil och hans svårtolkade texter om ämnen som religion, kärlek och livets förgänglighet. Det vilar en mörk, suggestiv stämning över allt Current 93 tar sig för. Apokalypsen är ständigt närvarande.
Därmed inte sagt att det inte skulle rymmas någon humor: Current 93 går på scenen till något som till en början verkar vara ett monotont drone-stycke signerat Andrew Lilies men som plötsligt övergår i Boney Ms ”Rivers of Babylon”. Ett väldigt snyggt intro som får publiken att dra på smilbanden ordentligt.
En period i början av 2000-talet såg det ut som att det inte skulle bli något mer Current 93. Dels på grund av att David Tibets ekonomiska problem men också på grund av hans vacklande hälsa som var på väg att kosta honom livet. Men Tibet gick uppenbarligen stärkt ur motgångarna (och nyfrälst: han konverterade till grekisk-ortodoxa kyrkan för några år sedan). Den räcka album han har gjort på senare år: ”Black ships ate the sky”, ”Aleph at Hallucinatory Mountain” och ”Baalstorm, sing Omega” rymmer både en del av den märkligaste och mest gripande musik Current 93 någonsin har gjort.
Det är från tre nämnda album som låtarna hämtas under den två timmar långa konserten (samt årets ”Honeysuckle aeons” och ep-n ”Birth canal blues”). David Tibet har med sig ett fem man starkt kompband och undantaget Eliot Bates arabiska luta(!) handlar det om en praktiskt taget traditionell rockbands-sättning. Låtarna har stuvats om, ibland rätt ordentligt, för att passa sättningen och det fungerar helt utomordentligt. ”Invocation of Almost” är en kraftfull inledning. Det industri-manglande titelspåret från ”Black ships ate the sky” blir en svängig rocklåt. Den episka ”Not because the fox barks” når nya dimensioner med hjälp av en piano-slinga signerad Baby Dee.
Ja, jag måste passa på att nämna Baby Dee: Den fantastiska, snart 60 år gamla pianisten, låtskrivaren (och transvestiten) som blivit en omistlig del av Current 93. Utöver att vara en begåvad pianist är hon en mycket stor scenpersonlighet. När konserten tvingas ta en paus på grund av en havererad förstärkare och David Tibet inte riktigt vet hur han ska underhålla publiken under tiden, rycker hon in och räddar föreställningen.
Den verkliga höjdpunkten infinner sig dock i extranumren, när de kör äldre material. Först ur är ”Niemandswasser”, en sång David Tibet skrev efter att hans far avled 1999 och som hör till det vackraste, mest gripande han någonsin gjort. Här framförs den i en helt makalös, episk 10-minuters-version som ger prov på Tibets fulla röstkapacitet. Hela Voxhall (undantaget några fulla danskar) håller andan i 10 minuter. Sist ut är ”Oh Coal black Smith”, en låt från 1988 som hör till Current 93s första folk-orienterade material och som är det närmsta att betrakta som klassiker i sammanhanget. Inte för inte har den blivit något av deras signaturmelodi och en utmärkt avslutning på en fantastisk afton i Dansklandet.
Current 93 har uppenbarligen nått en ny kreativ peak. Nu väntar jag bara på att någon svensk bandbokare ska vakna...
