Cult of Youth - Cult of Youth

Att den avsomnade goth-genren har sett nytt ljus (eller kanske snarare mörker) på senare år är knappast något nytt för den som har lyssnat på Cold Cave eller Esben & the Witch. Albumdebuterande Cult of Youth har varit förband åt en annan ung artist med smak för det teatrala och mörkerdramatiska: Zola Jesus.

Det handlar dock inte om goth, snarare är Cult of Youth en korsbefruktning mellan två (nåja) närbesläktade genrer: post-punk och neo-folk. Tidiga Death in June är kanske den mest uppenbara referensen men det är inte hela sanningen. Det här är musik framförd på till största delen akustiska instrument - akustisk gitarr, fiol och diverse slagverk - men med energi och aggressivitet som vore de ett brittiskt punk-band 1977. Att Crass är ett av låtskrivaren Sean Ragons favoritband säger faktiskt en del och låtar som "Monsters" och "Lace up your boots" skulle kanske kunna gå under epitetet "mörk, akustisk punk".

När Sean Ragons mörka, rassliga sång övergår i skrikande framstår Shane MacGowan som en honungsinlindad Michael Bolton i jämförelse. Men råheten är en del av charmen precis som de enkla men snygga DIY-arrangemangen. Om du gillar Death in June, Rome och Current 93 men tycker att de grånande herrarna Douglas och Tibet kan vara väl pretto emellanåt och vill ha mer punk så är det bara att gratulera: Du har fått ett nytt favoritband!

Cold Cave - Cherish the light years‏

"Wesley Eisold is an absolutely new, young God of nihilism and despair – he brilliantly captures Cold Cave's aesthetic: the Morrissey of How Soon Is Now wailing over Nitzer Ebb beats and New Order melodies."
- The Guardian


Med "Love comes close" presenterade sig Cold Cave för två år sedan som rätt slappa Joy Division-imitatörer. Några starka spår (och vansinnigt coola emo-titlar som "The trees grew emotions and died") till trots schabblade de bort sig bland omotiverade noise-försök som om de inte vågade presentera sin musik utan konstnärliga alibin.

"Cherish the light years" är något helt annat. Men ändå inte. För det går inte att nämna Cold Cave utan att nämna sentida Joy Division (eller tidiga New Order). Det är musik som hämtar all näring ur ett mörkt, svunnet, elektroniskt post-punk-80-tal. Men det är ett Cold Cave med förnyat självförtroende, som vågar sikta mot arenorna och skapa hymner i Arcade Fire-storlek.

Inledande "The Great Pan is dead" sätter tonen direkt. Wesley Eisold, vars röst den här gången är helt obehandlad och fri från effekter, sjunger med en övertygelse som om det gällde livet. Det är stora känslor, unge Werther-komplex, isande synthar, pulserande beats och Cure-gitarrer rakt igenom. Ja, faktum är att The Cure anno "Japanese whispers" förmodligen är den mest uppenbara referensen som dyker upp jämte Joy Division/New Order och Depeche Modes svårmodigare sidor. Robert Smith, Dave Gahan, ni kan gå i pension med gott samvete!

Death in June - Peaceful snow

Berättelsen om hur "Peaceful snow" kom till är en riktig solskenshistoria: Miro Snejdr är en begåvad, ung pianist och ett enormt Death in June-fan. Han har lagt upp ett antal videor med sina egna Death in June-tolkningar på youtube.

En dag snubblade, ingen mindre än Douglas Pearce själv - mannen bakom post-industri/neo-folk-legenden Death in June - över Miros piano-versioner. Och han blev så imponerad att han bjöd in Miro att backa upp honom på nästa Death in June-skiva.

Det är alltså bara Douglas Pearces röst och Miro Snejdrs piano som vi hör på "Peaceful snow". Och resultatet är inte alls tokigt. Miros piano-arrangemang är storslagna och passar väldigt bra ihop med Douglas dova, ödesmättade sång som ibland övergår i tal.

Min invändning är att de avskalade arrangemangen blir rätt enformiga i längden trots att skivan rymmer flera av de starkaste låtar som Douglas Pearce har skrivit under 2000-talet. Som: "Life under siege", "A nausea" eller "Neutralize decay".

Efter den rätt trista "The Rule of Thirds" är "Peaceful snow" en klar uppryckning. Men till en klassisk Death in June-skiva som "Nada", "But, what ends when the symbols shatter?" eller "Take care and control" är det...ljusår.

Esben & the Witch - Marching band (EP)

Om några månader fyller jag 30. Ett tecken på att jag mentalt redan har nått gubbstadiet skulle kunna vara att jag allt oftare kommer på mig själv med att tycka att nya band låter som efterapningar av den musik jag själv växte upp med. Följaktligen tycker jag ofta att nya genrebeteckningar är onödiga.

"Shitgaze? Vad är det för trams? På min tid sa vi lo-fi" muttrade jag för mig själv när Wavves blev världens mest blogg-hypade band en kort period häromåret. Nu hytter jag med käppen som en grinig Grandpa Simpson åt benämningar som "witch-house" och "rape-gaze" och förstår inte vad ungdomarna tycker det är för fel med det väldigt omfattande begreppet goth.

Måhända är goth lite missvisande då årets flitigt blogghypade heminspelningar med Zola Jesus och Salem trots allt befinner sig ett antal paralleluniversum bort från The Missions arenasvulst och Fields of the Nephilims cowboysar-kläder. Men faktum kvarstår: Drama och mörkerromantik har inte varit så hippt sedan Batcaves glansdagar. Betänk exempelvis att några av årets mest populära biofilmer har vampyrer i huvudrollen.

Brittiska Esben & the Witch passar således väldigt bra in i 2010. Samtidigt känns de så egna att jag sätter en läderkorsett på att någon har hunnit ordvitsa fram en ny genrebenämning särskilt för deras skull innan debutskivan "Violet cries" släpps i februari 2011. Typ dramaqueencore?

I väntan på fullängdaren kan ni köpa tre-låtars-epn "Marching band" för en spottstyver hos Matador Records. Det som utmärker Esben är att de tar ut svängarna lite mer och tillåts bli mer överdramatiska än alla andra. Over-the-top är inte ens tillräckligt. Det låter modernt och 80-tals-retro på samma gång och mina tankar går framför allt till ett mer elektroniskt Siouxsie & the Banshees.

Jag intervjuade Esben & the Witch häromveckan vilket ni kommer att kunna läsa mer om på Rockfoto i samband med att "Violet cries" släpps. Då förnekade de bestämt att de skulle ha något med goth att göra. Jag kanske måste omprova min tes och medge att ungdomarna har en poäng då.