Current 93 - Honeysuckle aeons

Det tråkiga med "Honeysuckle aeons" är att den uppenbarligen är ett hastverk. Current 93s starke man David Tibet har nått en ny kreativ peak på senare år. Det började med 2006 års "Black ships ate the sky", den mest episka och ambitiösa skivan i Current 93-diskografin. Det fortsatte med rundgångs-indränkta, trippade stoner-utflykten "Aleph at Hallucinatory Mountain" - efter den hoppas jag bara på att David Tibet ska plocka fram elgitarrerna och ge ut ytterligare en skiva i samma stil.

Det var först på fjorårets "Baalstorm, sing Omega" som den katt-tokige (och nyfrälsta) excentrikern David Tibet började tappa fokus. "Baalstorm..." är i stort sett väldigt lyckad men rymmer en del utfyllnad och "konstigheter för konstigheternas skull". Och det blir värre på "Honeysuckle aeons".

Till min stora förvåning, efter att ha sett Current 93 förvandla sin back-catalogue till psykadeliskt mangel på Voxhall i Århus för några veckor sedan, är "Honeysuckle aeons" en återgång till minimalismen. Och det är inget fel med det: Kan rentav vara välkommet efter de senare årens episka krafturladdningar. Arrangemangen, som den här gången domineras av Baby Dees piano samt Eliot Bates, är rakt mycket snygga och rymmer bland annat en del fantastiska theremin-uppvisningar. Problemet är David Tibet själv.

Det har gått mindre än ett år förra skivan och han har uppenbarligen inte hunnit samla på sig tillräckligt mycket idéer eller melodier för att det ska fungera hela vägen. Det är dock inte tal om att "Honeysuckle aeons" skulle vara dålig. Mellan de vacklande experimenten finns här några riktigt vackra spår som "Moon", "Sunflower" och "Pomegranate" som nästan tangerar skönheten på "Soft black stars". För att vara något David Tibet slängt ut sig i bara farten är det inte alls tokig. Men för att vara en ny Current 93-skiva lämnar "Honeysuckle aeons" en del att önska.