Current 93 @ Voxhall, Århus, 2011-03-27

Current 93 gör, en 30-årig karriär till trots, sin första spelning på skandinavisk mark någonsin i Århus. Den stora frågan vi ställer oss är varför just i Århus: Minst två broar och en dagsresa för en genomsnittlig skandinav. Lokalen Voxhall är ändå nästan fylld och verkar både rymma dedikerade fans och nyfikna Århus-bor. Såväl svenskar (minst tre i alla fall) som norrmän har tagit sig den långa vägen ut till Jyllands ostkust.

Current 93 är centrerade kring den udda och karismatiske ledargestalten David Tibet. Genom åren har han hunnit med oräkneliga stilbyten: Från industri och noise till mörk neo-folk till de senare årens psykadeliska rock. Allt han gör utmärks dock av hans intensiva sångstil och hans svårtolkade texter om ämnen som religion, kärlek och livets förgänglighet. Det vilar en mörk, suggestiv stämning över allt Current 93 tar sig för. Apokalypsen är ständigt närvarande.

Därmed inte sagt att det inte skulle rymmas någon humor: Current 93 går på scenen till något som till en början verkar vara ett monotont drone-stycke signerat Andrew Lilies men som plötsligt övergår i Boney Ms ”Rivers of Babylon”. Ett väldigt snyggt intro som får publiken att dra på smilbanden ordentligt.

En period i början av 2000-talet såg det ut som att det inte skulle bli något mer Current 93. Dels på grund av att David Tibets ekonomiska problem men också på grund av hans vacklande hälsa som var på väg att kosta honom livet. Men Tibet gick uppenbarligen stärkt ur motgångarna (och nyfrälst: han konverterade till grekisk-ortodoxa kyrkan för några år sedan). Den räcka album han har gjort på senare år: ”Black ships ate the sky”, ”Aleph at Hallucinatory Mountain” och ”Baalstorm, sing Omega” rymmer både en del av den märkligaste och mest gripande musik Current 93 någonsin har gjort.

Det är från tre nämnda album som låtarna hämtas under den två timmar långa konserten (samt årets ”Honeysuckle aeons” och ep-n ”Birth canal blues”). David Tibet har med sig ett fem man starkt kompband och undantaget Eliot Bates arabiska luta(!) handlar det om en praktiskt taget traditionell rockbands-sättning. Låtarna har stuvats om, ibland rätt ordentligt, för att passa sättningen och det fungerar helt utomordentligt. ”Invocation of Almost” är en kraftfull inledning. Det industri-manglande titelspåret från ”Black ships ate the sky” blir en svängig rocklåt. Den episka ”Not because the fox barks” når nya dimensioner med hjälp av en piano-slinga signerad Baby Dee.

Ja, jag måste passa på att nämna Baby Dee: Den fantastiska, snart 60 år gamla pianisten, låtskrivaren (och transvestiten) som blivit en omistlig del av Current 93. Utöver att vara en begåvad pianist är hon en mycket stor scenpersonlighet. När konserten tvingas ta en paus på grund av en havererad förstärkare och David Tibet inte riktigt vet hur han ska underhålla publiken under tiden, rycker hon in och räddar föreställningen.

Den verkliga höjdpunkten infinner sig dock i extranumren, när de kör äldre material. Först ur är ”Niemandswasser”, en sång David Tibet skrev efter att hans far avled 1999 och som hör till det vackraste, mest gripande han någonsin gjort. Här framförs den i en helt makalös, episk 10-minuters-version som ger prov på Tibets fulla röstkapacitet. Hela Voxhall (undantaget några fulla danskar) håller andan i 10 minuter. Sist ut är ”Oh Coal black Smith”, en låt från 1988 som hör till Current 93s första folk-orienterade material och som är det närmsta att betrakta som klassiker i sammanhanget. Inte för inte har den blivit något av deras signaturmelodi och en utmärkt avslutning på en fantastisk afton i Dansklandet.

Current 93 har uppenbarligen nått en ny kreativ peak. Nu väntar jag bara på att någon svensk bandbokare ska vakna...

KMFDM - Naïve

Industri-fossilen KMFDM har funnits i snart 30 år. I mars ger de ut sin 17:e(!) skiva "WTF?!". Det är svårt att inte beundra deras konsekvens. Med blott tre undantag har alla skivor fem tecken i titeln och dekadenta seriealbums-liknande omslag.

Samtidigt har deras konsekvens paradoxalt nog gjort att de idag är något helt annat än när de började. Då var de ett ungt, anarkistiskt kollektiv i Einstürzende Neubauten-anda, centrerade kring ledargestalten Sascha K. Nu är de ett rockband. Ett blyrövat elektroniskt AC/DC.

När man lyssnar på 1992 års "Naïve" är det slående hur coolt och rebelliskt det låter. En skamlös blandning av industri, punk, funk, samhällskritik och smart humor. Ångvälten "Liebeslied" låter som Throbbing Gristle och Bad Brains instängda i ett flipperspel - Industrisynth som får en hel hårdrocksvärld att låta barnkammare!

När man ställer den ultracoola "Naïve" bredvid dagens mossiga gubb-KMFDM undrar man vad som gick snett. Låt oss helt enkelt konstatera att det kan vara bra att ändra även på ett vinnande koncept.

Coil - The Ape of Naples

Igår nåddes vi av den tragiska nyheten om Peter "Sleazy" Cristophersons bortgång. "Sleazy" var en av industri-genrens stora ikoner. Han ingick i orginaluppsättningen av Throbbing Gristle som skapade hela genren. Men vad som är än mer viktigt är att han tillsammans med John Balance, bildade Coil.

När Throbbing Gristle dök i slutet av 70-talet ville de provocera och skrika högre än alla andra. Ibland är det precis vad som behövs men milt sagt har inte allt i deras jättelika låtkatalog åldrats med värdighet.

Coil hade högre ambitioner än så. De visade vilka oanade möjligheter som fanns med det nya regelverk som Throbbing Gristleuppfunnit. Coil byggde på subtila detaljer snarare än konfrontationer. Inte sällan vävde de in alltsamman i obegripliga koncept vilket kan ha gjort duon till det mest pretentiösa bandet sedan Magma.

Med tiden kom de att närma sig såväl ambient som modern dansmusik på sitt eget mycket speciella vis och en del av deras omfattande output har mycket gemensamt med Aphex Twin och kan gå för Intelligent Dance Music. De var ett av Trent Reznors stora favoritband (Nine Inch Nails-farbrorn har t.o.m. döpt sitt nya band How to destroy angels efter Coils första singel).

Något som gör Coil helt unika är det faktum att de gav ut sin bästa musik postumt. "The Ape of Naples" gavs ut några månader efterJohn Balances död år 2004. Det är en otäck skiva. Texterna, de mörka stämningarna, precis allting förebrådar ond bråd död till den grad att man undrar om herr Balances tragiska bortgång verkligen var en olycka.

John Balance var vid den här tiden djupt nergången i psykisk ohälsa och missbruk. Men det här är något helt annat än kåkfararen Dan Treacys tragiska fyllekonserter med sitt "nya" Television Personalities. "The Ape of Naples"-John är en ärrad man som sjunger så vackert han bara kan och vädjar om förlåtelse i "Cold cell". Som får "The tattooed man" att låta som världens kanske sorgligaste kärlekssång.

Här finns inget av den konfrontation eller de oljudskaskader man så ofta förknippar med benämningen industri. Allt är avskalat och skört. "Riktiga" instrument: trumpeter, dragspel, xylofoner sveper förbi sida vid sida med "Sleazy" Cristophersons abstrakta ljudbyggen.

Nu har även "Sleazy" dött, endast 55 år gammal. Tyvärr kanske inte jätteoväntat då vi inte finner många renlevnadsmän bland industrins pijonärer. Farväl och tack för allt! Rest in Sleaze!