Cold Cave - Cherish the light years‏

"Wesley Eisold is an absolutely new, young God of nihilism and despair – he brilliantly captures Cold Cave's aesthetic: the Morrissey of How Soon Is Now wailing over Nitzer Ebb beats and New Order melodies."
- The Guardian


Med "Love comes close" presenterade sig Cold Cave för två år sedan som rätt slappa Joy Division-imitatörer. Några starka spår (och vansinnigt coola emo-titlar som "The trees grew emotions and died") till trots schabblade de bort sig bland omotiverade noise-försök som om de inte vågade presentera sin musik utan konstnärliga alibin.

"Cherish the light years" är något helt annat. Men ändå inte. För det går inte att nämna Cold Cave utan att nämna sentida Joy Division (eller tidiga New Order). Det är musik som hämtar all näring ur ett mörkt, svunnet, elektroniskt post-punk-80-tal. Men det är ett Cold Cave med förnyat självförtroende, som vågar sikta mot arenorna och skapa hymner i Arcade Fire-storlek.

Inledande "The Great Pan is dead" sätter tonen direkt. Wesley Eisold, vars röst den här gången är helt obehandlad och fri från effekter, sjunger med en övertygelse som om det gällde livet. Det är stora känslor, unge Werther-komplex, isande synthar, pulserande beats och Cure-gitarrer rakt igenom. Ja, faktum är att The Cure anno "Japanese whispers" förmodligen är den mest uppenbara referensen som dyker upp jämte Joy Division/New Order och Depeche Modes svårmodigare sidor. Robert Smith, Dave Gahan, ni kan gå i pension med gott samvete!