Caroline - Verdugo hills

Jag tycker egentligen det är rätt tråkigt att unga sångerskor med "lite egen sångstil" ska jämföras med Björk hela tiden. Men här är Björk-jämförelsen befogad. Inte när det gäller japansk-ättade Caroline Lufkins väna röst som ligger betydligt närmre Stina Nordenstam. Men med speldosor, klockspel och försiktigt knaster i bakgrunden skulle musiken på Carolines andra soloskiva "Verdugo hills" kunna passera för något av en lågbudget-version av isländskans undersköna "Vespertine".

Den forne Mice Parade-medlemmen (och lillasystern till J-pop-stjärnan Olivia Lufkin) gör dream-/glitch-pop som är otroligt avkopplande skön att lyssna på. Det är musik som, precis som Braids debut tidigare i år, har en ofrånkomlig sommarkänsla. Men om Braids är ett äventyr - en utflykt eller en tur till stranden - så är "Verdugo hills" en siesta i hängmattan. Att lyssna på Caroline är som att kisa upp mot himlen en stilla sommardag och slås av hur vackra molnen faktiskt är. Men allt är inte rosa och fluffigt: Lyssna exempelvis på de isande syntharna och marschtrummorna i "Snow". Här finns precis tillräckligt mycket mörker och komplexitet för att upprätthålla intresset hela vägen igenom. Carolines "Verdugo hills" är ett riktigt fint substitut i väntan på Björks kommande "Biophilia".

till N

En av den här bloggens få regelbundna läsare har lämnat oss. Vi stiftade bekantskap för ett antal år sedan via ett numera nerlagt musikforum. Jag vill minnas att året var 2004 och det var i en Prince-diskussion som vi "fann varandra". Något fick mig att sitta fastklistrad vid skärmen till långt inpå småtimmarna: Det var som att den entusiasm den här mannen verkade känna inför precis all musik han gillade, smittade av sig.

Vi träffades aldrig i "verkligheten" men vi höll kontakten regelbundet via internet. Senast jag hörde från honom var för drygt två veckor sedan dagen innan min födelsedag och i helgen nåddes jag av beskedet om hans död. Jag uppfattade alltid N som en av de mest osjälviska, snälla och musikälskande människor jag varit i kontakt med. Vila i frid käre musikvän, du är saknad!

Cult of Youth - Cult of Youth

Att den avsomnade goth-genren har sett nytt ljus (eller kanske snarare mörker) på senare år är knappast något nytt för den som har lyssnat på Cold Cave eller Esben & the Witch. Albumdebuterande Cult of Youth har varit förband åt en annan ung artist med smak för det teatrala och mörkerdramatiska: Zola Jesus.

Det handlar dock inte om goth, snarare är Cult of Youth en korsbefruktning mellan två (nåja) närbesläktade genrer: post-punk och neo-folk. Tidiga Death in June är kanske den mest uppenbara referensen men det är inte hela sanningen. Det här är musik framförd på till största delen akustiska instrument - akustisk gitarr, fiol och diverse slagverk - men med energi och aggressivitet som vore de ett brittiskt punk-band 1977. Att Crass är ett av låtskrivaren Sean Ragons favoritband säger faktiskt en del och låtar som "Monsters" och "Lace up your boots" skulle kanske kunna gå under epitetet "mörk, akustisk punk".

När Sean Ragons mörka, rassliga sång övergår i skrikande framstår Shane MacGowan som en honungsinlindad Michael Bolton i jämförelse. Men råheten är en del av charmen precis som de enkla men snygga DIY-arrangemangen. Om du gillar Death in June, Rome och Current 93 men tycker att de grånande herrarna Douglas och Tibet kan vara väl pretto emellanåt och vill ha mer punk så är det bara att gratulera: Du har fått ett nytt favoritband!

40 Watt Sun - The Inside room

Nämn doom metal och två referenser dyker upp i mitt huvud: Först My Dying Brides überpretentiösa hjärta-smärta- och fiol-metal. Sedan de svårgenomträngliga drone-verken från Sunn O))), Khanate och liknande band i genrens experimentiella av-arter.

40 Watt Sun är något helt annat: Jag har faktiskt svårt att hitta något att jämföra med - men då ska det erkännas att jag ännu inte har bekantat mig med Warning, Patrick Walkers förra band där 40 Watt Sun har sitt ursprung. Det är mörkt, nedstämd och långsamt malande - "The Inside room" består av fem låtar som tillsammans klockar in på strax under 50 minuter. Men på samma gång skört och bräckligt, vackert och melodiöst.

Patrick Walker sjunger så vackert han bara kan. Hans röst och känsla för sorgsna, episka melodier utgör en stark kontrast mot den mörka sörjan av tokdistade gitarrer och trum-pisk som flyter fram i bakgrunden. Ja, han sjunger verkligen - 40 Watt Sun är hård musik totalt befriad från tuffhetskomplex. Som ett Red House Painters med distade gitarrer. Våren 2011 blev rockmusik varken ledsnare eller vackrare än så här:

Pulp - This is hardcore

Jag kommer fortfarande ihåg första gången jag hörde "Common people". Det var som att en jordbävning hade drabbat den lilla sovstaden jag växte upp i. Jag förstod direkt att något exceptionellt hade hänt. Men inte riktigt vad.

Varför var det just "Common people" som gav det lilla indie-bandet Pulp ett fete-mainstream-genombrott och gjorde att de plötsligt (i vart fall under sommaren 1995) var större än Michael Jackson? Det är inte så att de lärde sig göra perfekt popmusik först 1995. Faktum är att flera tidigare singlar som "Babies" eller "Do you remember the first time?" snarare utgör bättre skolboksexempel på perfekta, catchy pop-singlar. Visst är texten underfundig men den beskriver ett typiskt brittiskt fenomen - klass-snobberiet - och är rätt svår att översätta till svenska.

Pulps största stund var dock varken "Common people" eller följande skivan "Different class". Det var uppföljaren "This is hardcore". Något som många hade glömt (och de flesta var helt omedvetna om) när Pulps trallvänliga britpop erövade dansgolven var att de från början var något helt annat: Ett svårmodigt, arty rockband som skaffade en violinist för att Velvet Underground hade det. På "This is hardcore" tog de steget tillbaka och genom att kombinera sin tidigare fäbless för svulst och svårmod med den nyfunna känslan för perfekta popmelodier skapade de en av 90-talets stora epics.

Det är en på alla sätt äldre, mer ärrad och cynisk Jarvis Cocker vi möter på "This is hardcore". Skivan visar Pulps fulla potential: Från det storslaget orkestrerade titelspåret (att Scott Walker skulle producera uppföljaren "We love life" kändes inte det minsta otippat) till Bowie-massakern "Party hard". Naturligtvis finns här en hel del väldigt fina popbagateller också som "Dishes" och "A little soul". Men de lämnar en bitter eftersmak och ingenting blir lika problemfritt som "Underwear" eller "Bar Italia" på "Different class".

Nu är Pulp tillbaka! I sommar ger de sig ut på turné och är ett av affisch-namnen på årets Way Out West. Jag gissar på att det blir hitkavalkad och hoppas på att de även får med några spår från den här förbisedda pärlan.

Cold Cave - Cherish the light years‏

"Wesley Eisold is an absolutely new, young God of nihilism and despair – he brilliantly captures Cold Cave's aesthetic: the Morrissey of How Soon Is Now wailing over Nitzer Ebb beats and New Order melodies."
- The Guardian


Med "Love comes close" presenterade sig Cold Cave för två år sedan som rätt slappa Joy Division-imitatörer. Några starka spår (och vansinnigt coola emo-titlar som "The trees grew emotions and died") till trots schabblade de bort sig bland omotiverade noise-försök som om de inte vågade presentera sin musik utan konstnärliga alibin.

"Cherish the light years" är något helt annat. Men ändå inte. För det går inte att nämna Cold Cave utan att nämna sentida Joy Division (eller tidiga New Order). Det är musik som hämtar all näring ur ett mörkt, svunnet, elektroniskt post-punk-80-tal. Men det är ett Cold Cave med förnyat självförtroende, som vågar sikta mot arenorna och skapa hymner i Arcade Fire-storlek.

Inledande "The Great Pan is dead" sätter tonen direkt. Wesley Eisold, vars röst den här gången är helt obehandlad och fri från effekter, sjunger med en övertygelse som om det gällde livet. Det är stora känslor, unge Werther-komplex, isande synthar, pulserande beats och Cure-gitarrer rakt igenom. Ja, faktum är att The Cure anno "Japanese whispers" förmodligen är den mest uppenbara referensen som dyker upp jämte Joy Division/New Order och Depeche Modes svårmodigare sidor. Robert Smith, Dave Gahan, ni kan gå i pension med gott samvete!

Die Krupps - Volle Kraft Voraus‏

Trots att Die Krupps var föregångare både inom EBM-genren och på det här med att blanda hård synth med hårda gitarrer hamnar de ofta i skuggan av sina efterföljare. Något gick helt enkelt fel längs vägen. Det har inte nödvändigtvis med gitarrerna att göra. För egentligen är det inget grundläggande fel på idéen att blanda hård synth med hårda gitarrer. Som hormonstinn tonåring älskade jag Ministrys "Psalm 69" och det gör jag såklart fortfarande. Det var bara det att samtidigt som Ministry lät som Bad Brains och Throbbing Gristle instängda i ett flipperspel och KMFDM gjorde världens mest underhållande serietidnings-synthrock, stod Die Krupps och blickade mot de tråkigaste, mest svettstinkande och macho-uppumpade delarna av rocken. Att de chockade sin synth-publik genom att göra en hyllnings-ep till arena-kolossen Metallica säger precis allt om var det gick fel.

Vill man vara lite efterklok skulle man kunna säga att Die Krupps ambition att bli ett rockband märks redan på den helt synth-baserade "Volle Kraft Voraus" från 1982. Musiken må härröra ur Kraftwerks robot-pop men Jürgen Engler sjunger inte som någon av Florian Schneiders programmerade robotar. Han kvider, skriker och sjunger med en inlevelse och mänsklig närvaro som man vid det här laget knappast var van vid när det gällde maskindyrkande, elektronisk musik. Det märks att Die Krupps inte vill sitta i finrummet och dricka te med Kraftwerk. De vill ner och kräla i skiten.

Det finns något visst hos "Volle Kraft Voraus" som gör att jag gärna återkommer till den. Okej, jag återkommer såklart hellre till Front 242s "Official version" eller Nitzer Ebbs "That total age" (Nitzer har för övrigt nämnt Die Krupps som sina stora förebilder jämte uppenbara förlagan DAF). Men jag återkommer hellre till Die Krupps anno 1982 än till Liaisons Dangereuses debut från samma år (för att prata i "kreddigare referenser"). Egentligen har jag svårt att sätta fingret på var i charmen ligger: Tiden har inte varit förlåtande mot den primitiva produktionen (som förmodligen var stentuff 1982). Det kan helt enkelt bero på att "Volle Kraft Voraus" rymmer några riktigt starka spår som "Für einen augenblick" och "Tod & Tevfel". Det i kombination med att Die Krupps anno 1982 utstrålar energi och upproriskhet. Något stort var på gång...

Die Krupps är för tillfället ute på turné tillsammans med självaste Nitzer Ebb. De har tre Sverige-datum inplanerade:
26:e april - Göteborg, Sticky Fingers
27:e april - Stockholm, Debaser Medis
28:e april - Malmö, KB

(Ni kommer att kunna läsa min recension av Malmö-spelningen på rockfoto.nu)