Magnus Carlson & the Moon Ray Quintet @ Babel, Malmö, 2011-02-05

En dag fick Magnus Carlson för sig att han var trött på att fronta Weeping Willows, vårt lands tightaste och mest melodramatiska poporkester. Istället ville han vara med i ett jazz-band.

Det var bara ett problem: Magnus Carlson är ingen jazzpjatt. Hur gärna han än skulle vilja vara det. Han är en Morrissey- och Roy Orbinson-dyrkande popman. Magnus och hans jazz-vänner har alltså fått mötas på halva vägen: De två skivor som de har gett ut under namnet Magnus Carlson & the Moon Ray Quintet innehåller jazz-tolkningar av gammal och nytt ur den storslagna poptradition där Magnus och hans Weeping Willows har sina rötter: Från Paul Wellers "You do something to me" till Thom Yorkes "Black swan".

Det funkar väldigt bra både live och på skiva. En av anledningarna är att låtarna sällan tar de vändningar som man hade förväntat sig. Det storslagna titelspåret från Echo & the Bunnymens "Ocean rain" kläs av all svulst och blir fjäderlätt och svängig.

Han är en av landets bästa sångare och det är inget snack om att det är väldigt kompetenta musiker han har med sig. Kanske inte helt oväntat är det i de stillsamma numren, som Nick Caves "Love letter" som hans röst kommer till sin fulla rätt. Men det är också då som man hinner tänka att det som Magnus egentligen borde ägna sig åt (istället för att skaka tamburin medan Goran Kajfe effektpedals-trumpet-solar genom "Riders of the storm"), är att fronta Weeping Willows

Braids - Native speaker

Jag har skrivit om kanadensiska Braids tidigare, när jag tipsade er om nya namn att hålla utkik efter under 2011. Men en liten notis är inte nog när det gäller det här bandet. De förtjänar åtminstonde ett eget inlägg.

För debutskivan "Native speaker" är precis så vacker och fulländad som man hade hoppats på efter att ha hört singeln "Lemonade". Sentida Animal Collective är den första och kanske mest uppenbara referensen som dyker upp men det är inte hela sanningen. Braids är på alla sätt snällare mot öronen. Det vilar en ständigt närvarande sommarkänsla över hela "Native speaker". Jag tänker på isländska Múm och även lite på landskvinnan Björks gamla band The Sugarcubes.

Med "Native speaker" i lurarna känns det som att sommaren redan har kommit. Oavsett vad SMHI säger.

KMFDM - Naïve

Industri-fossilen KMFDM har funnits i snart 30 år. I mars ger de ut sin 17:e(!) skiva "WTF?!". Det är svårt att inte beundra deras konsekvens. Med blott tre undantag har alla skivor fem tecken i titeln och dekadenta seriealbums-liknande omslag.

Samtidigt har deras konsekvens paradoxalt nog gjort att de idag är något helt annat än när de började. Då var de ett ungt, anarkistiskt kollektiv i Einstürzende Neubauten-anda, centrerade kring ledargestalten Sascha K. Nu är de ett rockband. Ett blyrövat elektroniskt AC/DC.

När man lyssnar på 1992 års "Naïve" är det slående hur coolt och rebelliskt det låter. En skamlös blandning av industri, punk, funk, samhällskritik och smart humor. Ångvälten "Liebeslied" låter som Throbbing Gristle och Bad Brains instängda i ett flipperspel - Industrisynth som får en hel hårdrocksvärld att låta barnkammare!

När man ställer den ultracoola "Naïve" bredvid dagens mossiga gubb-KMFDM undrar man vad som gick snett. Låt oss helt enkelt konstatera att det kan vara bra att ändra även på ett vinnande koncept.

The Go! Team - Rolling blackouts

Mitt förhållande till The Go! Team är inte helt oproblematiskt. Grundaren Ian Parton vill förena allt han gillar i musikväg på en och samma gång: Sonic Youth-gitarrer, 60-tals-girl groups, blaxploitation-soundtracks, old school hip-hop. Som en bortskämd snorunge som får allt han pekar på. Och en sådan kille är det ju faktiskt ingen som gillar.

Trots att jag inte var helt övertygad första gången jag hörde "Ladyflash" var det något som fick mig att lyssna igen och ge The Go! Team en ny chans. För under deras ironiska t-shirts, pastellfärgade solglasögon och all ansträngd hipphet ryms ibland riktigt stor popmusik.

Glädjande nog är det popmusiken och den melodiösa sidan som har fått ta ett rejält steg framåt på "Rolling blackouts". De har tonat ner på hejaklacks-ramsorna och...ja ni vet, allt det där som gör att The Go! Team kan tendera att låta som ett skränigt barnprogram.

Och ibland får de verkligen till det: "Ready to go steady" och "Buy nothing day" (som gästas av Bethany från Best Coast) är helt oemotståndliga, Phil Spector-värdiga girl group-dängor. "Secretary song" är en söt 50-tals-pastisch som förgylls lite extra av att Deerhoof-Satomi dyker upp. "Bust out brigade" hade platsat på någon av Public Enemys 80-tals-skivor.

Det är allt på en och samma gång precis hela tiden vilket måhända kan få skivan att kännas lite nyansfattig. Men The Go! Team blir framför allt aldrig tråkiga och i lagom doser är "Rolling blackouts" ett helt utomordentligt botemedel mot vinterdepressioner!

Jag har intervjuat The Go! Teams Ian Parton för Rockfoto. Det kommer ni att kunna läsa mer om när siten nylanseras i början av februari.

Teitur - Stay under the stars

När jag och min flickvän (numera sambo) först träffades bodde vi 14 mil från varandra. Vi jobbade och levde i olika städer och avståndet gjorde att vi i princip bara kunde ses på helgerna. För att stilla den långa väntan däremellan ägnade vi oss åt den kanske mest romantiska bland kärleksyttringar: Vi bytte bland-skivor med varandra.

En av de låtar som jag först fastnade för bland plastbitarna från kärestan var "Sleeping with the lights on" med Teitur - En färöisk singer/songwriter som då var en ny bekantskap för mig. Och på många sätt ett perfekt soundtrack till början av en förälskelse.

Teitur Lassen fick en del uppmärksamhet i vårt land när han för några år sedan sa i en intervju att om det finns gott och ont i musikvärlden så är Madonna Djävulen. Måhända ett lite fånigt uttalande men det säger faktiskt en hel del om Teitur. Jag tror inte ens att han sa det för att provocera: Det är bara så att i Teiturs värld där uppriktigheten och det personliga tilltalet är det viktigaste av allt, blir Madonna med sin ängsliga trendkänslighet den naturliga motpolen.

2006 års "Stay under the stars" blev min personliga favorit efter att ha lyssnat in diskografin. Här har han tagit ett steg bort från den avskalade singer-songwriter-debuten "Poetry & aeroplanes" (tänk en glad Nick Drake) och fläskat ut arrangemangen något. Men det finns inga överflödiga detaljer. Melodierna känns helt självklara och precis varje låt är en potentiell hit. Jag har ingen aning om hur många av skivans 12 spår som är självbiografiska men han lyckas alltid övertyga mig.

Och efter lite tid i hans sällskap önskar man honom bara allt gott!

Teitur är just nu ute på turné och har tre Sverige-datum inbokade:
2011-02-23 - Pusterviksbaren, Göteborg
2011-02-24 - Debaser, Malmö
2011-02-25 - Debaser Medis, Stockholm

2011 - Några nya namn att hålla utkik efter...

Nya släpp med gamla favoriter i all ära. Det som vi musiknördar ser fram emot när det gäller musikåret 2011 är såklart alla nya upptäckter vi kommer att göra.

Här är några lovande nykomlingar som kommer att släppa sina förstlingsverk i början av 2011:

Braids
Att lyssna på Braids låt "Lemonade" är som att ligga på en gräsmatta en varm sommardag, titta upp mot himlen och slås av hur vackra molnen faktiskt är. Om du gillar Beach House, Björk och sentida Animal Collective så kommer du sannolikt älska den här kvartetten från Montreal! Första fullängdaren "Native speaker" släpps 18:e januari.




Zoo Kid
Archy Marshall är blott 16 år gammal men låter redan mer ärrad än en gammal bluesman. Under namnet Zoo Kid sjunger han sina känslosamma sånger med stor inlevelse och en grötig, brittisk dialekt.




Egyptian Hip Hop
Namnet till trots har det här brittiska unga bandet inget att göra med varken faraoner eller Kanye West. Istället för de mina tankar till ett väldigt ungt The Cure med Arctic Monkeys frisyrer. Debutskivan släpps 15:e mars.




Esben & the Witch
Trion från Brighton har jag skrivit om tidigare. Den 8:e februari släpps debutskivan "Violet cries". Vi hoppas på mer episk mörkrock för 2010-talet, någonstans mitt emellan Siouxsie & the Banshees och The xx.

Reality attack

Det har gått några veckor sedan den senaste blogguppdateringen. Så kan det gå när den så kallade verkligheten gör sig påmind och julstök följs av flyttstökt.

Jag kommer alldeles strax att börja blogga regelbundet igen. Så fort jag får lite mer tid över, har färre flyttkartonger på golvet och tillräckligt med sinnesro för att ner pränta ner musiktipsen som far runt i mitt huvud på papper.

För övrigt är Silver Apples flitigt förekommande i min mp3-spelare just för tillfället. Så oerhört långt före sin tid de var...