En dag fick Magnus Carlson för sig att han var trött på att fronta Weeping Willows, vårt lands tightaste och mest melodramatiska poporkester. Istället ville han vara med i ett jazz-band.
Det var bara ett problem: Magnus Carlson är ingen jazzpjatt. Hur gärna han än skulle vilja vara det. Han är en Morrissey- och Roy Orbinson-dyrkande popman. Magnus och hans jazz-vänner har alltså fått mötas på halva vägen: De två skivor som de har gett ut under namnet Magnus Carlson & the Moon Ray Quintet innehåller jazz-tolkningar av gammal och nytt ur den storslagna poptradition där Magnus och hans Weeping Willows har sina rötter: Från Paul Wellers "You do something to me" till Thom Yorkes "Black swan".
Det funkar väldigt bra både live och på skiva. En av anledningarna är att låtarna sällan tar de vändningar som man hade förväntat sig. Det storslagna titelspåret från Echo & the Bunnymens "Ocean rain" kläs av all svulst och blir fjäderlätt och svängig.
Han är en av landets bästa sångare och det är inget snack om att det är väldigt kompetenta musiker han har med sig. Kanske inte helt oväntat är det i de stillsamma numren, som Nick Caves "Love letter" som hans röst kommer till sin fulla rätt. Men det är också då som man hinner tänka att det som Magnus egentligen borde ägna sig åt (istället för att skaka tamburin medan Goran Kajfe effektpedals-trumpet-solar genom "Riders of the storm"), är att fronta Weeping Willows
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar