Jag hade mitt livs mest Deerhoof-fanatiska period under 2007. San Fransisco-bandet hade då släppt "Friend opportunity". När det visade sig att jag omöjligt kunde gå på deras Malmö-konsert under turnén som följde, tvekade jag inte en sekund för att bila upp till Göteborg under sommarens regnigaste dag för att få se dem live.
Sedan dess har min entusiasm inför Deerhoof avtagit. Jag håller fast vid mitt val av "Friend opportunity" som 2007 års bästa skiva och det var en magisk Deerhoof-konsert som Koloni ordnade i en skolaula i Gamlestan uppe i Götet. De skivor som Deerhoof har gett ut sedan dess: "Offend Maggie" och årets "Deerhoof vs Evil" är på inget sätt dåliga. Det är bara det att på "Friend opportunity" lät Deerhoof som ett band utan några som helst begränsningar. Nu är begränsningarna väldigt tydliga.
Deerhoof är inte ett band som likt Blonde Redhead (som de av någon obegriplig anledning ständigt jämförs med) kan återuppfinna sitt eget sound mellan varje skiva. De har betydligt fler gemensamma nämnare med Melt Banana som också konstruerade en egen formel för sin musik för ett antal år sedan och som har hållit fast vid den.
På "Deerhoof vs Evil" har syntharna kommit tillbaka efter gitarr-dominansen på "Offend Maggie". Mycket är väldigt bra: Singeln "Super duper rescue heads!" är löjligt medryckande, "Must fight current" är en härligt bångstyrig Satomi och John-duett och "Behold a marvel in the darkness" är söt och oljudsstinn på samma gång på det sätt som bara Deerhoof kan vara.
Om du liksom jag, älskar den underbart skruvade japo-amerikanska twee-noise-punk-pop-stil (anno "Sonic Youth och Shonen Knife möts i en bussolycka") som Deerhoof har gjort till sin egen så kommer du sannolikt att älska "Deerhoof vs Evil". Här har du mer av samma vara. Men jag tvivlar rätt starkt på att den här skivan kommer att få särskilt många oinvigda att falla pladask på samma sätt som "Friend opportunity" golvade mig för fyra år sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar