När Christian Kjellvander kommer till stan är det dags att dra på sig raggsockarna. Plocka fram den stålsträngade gitarren, tända brasan och hälla upp whiskey i stora glas. Det är tryggt, pålitligt och riktigt mysigt men kanske inte så jättespännande. Det finns t.o.m. de som hävdar att Christian Kjellvander skulle vara tråkig.
När jag ser honom live konstaterar jag två saker. För det första undrar jag vem som har sagt att man ska ha roligt jämnt. Och för det andra är Kjellvander inte alls tråkig. Tvärtom har han ironi och självinsikt av sällan skådat slag. Eller vad sägs om det här: Christian och hans fyra kompmusiker går på scenen till tonerna av 2 Live Crew! Senare skojar han till det och presenterar "Death (the great tradition)" med orden: "Här kommer en liten sak som går i dur".
Det är stor skillnad mellan nya och gamla Kjellvander. Efter några USA-resor har han blivit tunnhårigare, fördjupat country-intresset och befriat musiken från alla överflödiga detaljer. Tydligast blir skillnaden när "Homeward rolling solider", det fläskiga öppningsnumret från "Songs from a two room-chapel", följs av årets "Freighter boat blue" som till stor del bygger på ett ensamt gitarr-ackord.
"Songs from a two room-chapel" utnämnades till Årets Skiva i Nöjesguiden när den kom 2002. Det må fortfarande vara hans mästerverk men på senare år inte sällan hans bästa låtar de mest avskalade. Som "When the mourning comes", en vacker, minimal kärleksförklaring med orosmolnen närvarande någonstans i bakgrunden trots att Kjellvander visar sig från sin mest sentimentala och romantiska sida. Eller årets "Long distance runner", en episk låt om sorg och saknad, återkommande teman i Kjellvanders musik liksom i den amerikanska låtskrivartradition han ständigt sneglar mot.
Som avslutning bjuds förbandande EP's Trailer Park in för en cover på Neil Youngs "Everybody knows this is nowhere". Trots allt är det rätt befriande att höra honom larma loss lite till slut.
Fotokredd: nollgradig
Fotokredd: nollgradig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar