Lykke Li - Wounded rhymes‏

Jag är väl medveten om att det redan har tjatats till leda om "Wounded rhymes" i det allmänna mediebruset. Men jag måste skriva några egna rader: Det här är helt enkelt chockerande bra!

Chockerande därför att Lykke Li Timotei Zachrisson i mitt tycke har gjort årets hittills bästa skiva. Och det hade jag då sannerligen inte väntat mig! Nog för att "Youth novels" var en lovande debut men jag hade inte trott att den bara visade en bråkdel av hennes potential.

Hur det låter? Ja, på många sätt är det en naturlig fortsättning på "Youth novels" men bättre på alla sätt. Mer genomarbetare arrangemang, mer smittsamma melodier och en äldre, mognare Lykke Li med mer säkerhet i rösten.

Nog för att jag instämmer i hyllningarna men jag tycker ändå att medieuppmärksamheten kring "Wounded rhymes" har varit något snedvinklad. Många har kallat det för en "svååår" skiva och påpekat att det inte är något för alla. Och det där är helt uppåt väggarna fel.

"Wounded rhymes" är inget annat än rak, självklar popmusik. Nio av tio låtar handlar om kärlek. Även om den inte är jätteupplyftande så handlar den om allmänmänskliga ämnen och melodierna sitter efter första lyssningen. Bästa låten "Sadness is a blessing" hade kunnat passera för en skapelse från Berry Gordy Jrs hit-fabrik.

Trots att jag verkligen gillar "Wounded rhymes" är jag inte helt bekväm med att Lykke Li numera tillhör det där skiktet av svenska artister (tillsammans med Håkan och Robyn) som ingen recensent får skriva ett ont ord om. För det är skillnad på att älska någon och att krama ihjäl någon.